Är det barn vi dödar?

Jag kan inget annat än rekomendera Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare Stefan Gustavssons analys av den senaste tidens abortdebatt på SVT, i nya programmet Annas eviga , samt i tidningen Dagens artikelserie där en sjuksköterska intervjuas om abort som vardag. Se Stefans inlägg på CredoAkademins blogg här och här.

Speciellt bra är analysen av Hanne Kjöllers (ledarskribent på DN) och Marcus Birros (poet och författare) utgångspunkt för frågan om embryots, fostrets, barnets egen status i Annas eviga. Är det barn vi dödar, lät programledarens fråga.

När Hanne Kjöller fick ordet var hennes svar följande: ”Det är ju så att det
finns en juridisk term för när ett embryo blir ett foster och när ett foster
blir ett barn … Ett foster eller ett embryo är inte en människa i lagens mening.
Alltså definitionen för mig är den som finns i svensk lagstiftning. Alltså att
ett barn är ett barn i vecka 27 eller när det föds utanför kroppen och kan andas
själv.”

Den logiska konsekvensen med ett sådant resonemang formuleras av Stefan i en följdfråga:

Vad innebär ett sådant synsätt i 1930-talets Tyskland eller i Sydafrika från
1948 till 1990-talets början? Hanne Kjöller skulle självklart svara att det var
vidriga raslagar som måste kritiseras. Nästa följdfråga blir då: Definitionen av
människans status i tysk eller sydafrikansk lag måste bedömas och kritiseras.
Varför gäller det inte svensk lag? Varför räcker det att bara utgå från
lagstiftningens definition av människan här?

Enligt samma logik som Kjöllers var det alltså rätt av regimerna i Tyskland och Sydafrika att upprätthålla raslagarna, som var fastslagna i deras lagstiftning.

Marcus Birro gav ett mycket sympatiskt intryck, samt en hel del bra kommentarer. Däremot pekar Stefan ändå på inkonsekvensen i hans utgångspunkt, för vad som bedömdes vara ett barn, som enligt honom låg i att föräldrarna hade tolkningsföreträde.

[H]ans hållning [är] lika godtycklig som Hannes Kjöllers: ”Det är en fråga vi
bör ställa till föräldrarna, de har tolkningsföreträdet.” Barnets status är
beroende av föräldrarnas möjlighet och föräldrarnas känslor.

Om föräldrarna till ett barn anser att barnet inte har mänskligt värde, även när det är fött, vad ger mig då rätten att kritisera dem för en avskyvärd människosyn? Det är ju föräldrarna som har tolkningsföreträde.

Sätt dessa förhållningssätt i relation till Mats Selanders (ordförande i Människorätt för ofödda) utgångspunkt och bedöm själv vad som anses vara den mest rimligaste av de tre:

Programledaren höll upp en bild av ett” åtta veckor gammalt embryo” och bad om
kommentarer. Frågan gick först till Mats: ”Varför är det här ett barn, enligt dig?”
Mats svarade: ”Därför att det biologiskt är en människa, det har två mänskliga föräldrar, det har ett typiskt mänskligt DNA, det är en biologisk organism som tillhör arten homo sapiens. Det är en människa; en människa under utveckling, men det är det många som är, under utveckling och ibland under avveckling, men det avgör inte vår mänsklighet, hur utvecklade vi är. Det är en liten människa.”
Mats Selanders utgångspunkt var biologin.

Abortdebatten har verkligen skärpts till. Det är bra. Samtidigt håller jag för pannan när personpåhopp äger rum, vare sig det är från båda håll i debatten. Författaren Anna Ekelund som medverkade i Svt:s Debatt i ämnet för några veckor ger en tydlig illustration från programmet, i krönikan Stoppa skyttegravskriget bland feministerna, som inte nådde tv-tittarnas öron:

"Hade jag haft en kniv hade jag stuckit den i honom", hör jag någon väsa i
publiken, riktat mot MRO-ordföranden och abortmotståndaren Mats Selander. Vi har just diskuterat abort i Debatt i SVT.

En sådan inställning är inte värdigt ett samhälle som stoltserar med sina demokratiska värderingar och agerar världsamvete. Skärpning i debatttonen.

Kampen mot det gigantiska egot

Poeten och författaren Marcus Birro skriver om nutidsmänniskans politiskt korrekta drev mot familjen:

Se dig omkring. Ta en paus på tio minuter och tänk efter. Hur mycket av
allt det du omger dig med dagligen äger något värde? Bloggen du läser?
Programmen på tv? Din tid framför datorn? Eller dina relationer? Dina barn? Din
flickvän? Hur mycket av allt det du anser dig vara tvungen att hinna med berikar
ditt liv, stärker ditt hjärta, är en del av ande och tolerans, samhörighet,
innerlighet och kärlek? Allting tjuter som ett billarm. Väldigt lite vill dig
något gott. Den nya, cyniska människan tar allt större plats. Det gigantiska
egot sjunger sin lovsång. Halvkändisar som legat sked med kvartskändisar ler mot
dig från retuscherade bilder, skriker åt dig att du inte behöver någon annan än
dig själv. De ljuger. Deras leenden är hat.

Vi lever i en tid av sönderfall, i en tid när familjen och tvåsamheten
attackeras. Det är lätt att ge efter. Det är lätt att falla som regnet, neråt,
ner i jorden. Mitt i all denna förvirring är kärleken som ett serum. Den
trofasta tvåsamheten är en enorm kraft. Tvåsamheten och familjen är en slags
gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser
kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av
allting. Det är som om allting tunnas ut, som dimma. Medier, böcker, litteratur;
allt riskerar att förvandlas till dimma. Kärleken är allt annat än dimma. Liksom
litteraturen.

Det gigantiska egot är liktydigt med nutidsmänniskans tomma personlighet. som Birro antyder inledningsvis finner nutidsmänniskan värde främst från obetydliga saker. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att nutidsmänniskan knarkar konsumentvaror, upplevelser, partners, självhjälpsterapi. Allt för att bekräfta sig själv. Nutidsmänniskan existerar för sin egen skull. JAGET är i centrum. Och det är en obarmhärtig tyrann. Det gigantiska egot tolererar ingen annan än sig själv som tillvarons centrum.
En sådan livshållning är underminerar sant mänskligt liv. Den amerikanske filosofen och teologen J.P. Moreland ger i sin mycket läsvärda bok Kingdom Triangle några mycket tankvärda karaktärsdrag hos nutidsmänniskans tomma jag:

• Det tomma jaget är oerhört indivivualistisk: Vad vi än prioriterar i våra liv - oavsett om något är rätt och gott i sig självt - så gör vi det för vår egen skull.
• Det tomma jaget är infantilt: Upp i trettioårs-åldern drar många människor idag med ett mycket barnsligt beteende - det finns enorm hunger efter att konsumera sex, underhållning, prylar, etc. Det infantila jaget måste hela tiden gå till mötes och få sina begär omedelbart mättade. Hårt och gediget arbete försöker man undvika för snabba genvägar.
• Det tomma jaget är narcissistisk: Narcissism innebär helt enkelt självupptagenhet. Relationer manipuleras för ens egen skull. Självuppoffring är inte att tala om. Allt omkring en finns till för ens egna behov.
• Det tomma jaget är passivt: Hellre passiv konsumtion än aktivt engagemang präglar det tomma jaget.