Kampen mot det gigantiska egot

Poeten och författaren Marcus Birro skriver om nutidsmänniskans politiskt korrekta drev mot familjen:

Se dig omkring. Ta en paus på tio minuter och tänk efter. Hur mycket av
allt det du omger dig med dagligen äger något värde? Bloggen du läser?
Programmen på tv? Din tid framför datorn? Eller dina relationer? Dina barn? Din
flickvän? Hur mycket av allt det du anser dig vara tvungen att hinna med berikar
ditt liv, stärker ditt hjärta, är en del av ande och tolerans, samhörighet,
innerlighet och kärlek? Allting tjuter som ett billarm. Väldigt lite vill dig
något gott. Den nya, cyniska människan tar allt större plats. Det gigantiska
egot sjunger sin lovsång. Halvkändisar som legat sked med kvartskändisar ler mot
dig från retuscherade bilder, skriker åt dig att du inte behöver någon annan än
dig själv. De ljuger. Deras leenden är hat.

Vi lever i en tid av sönderfall, i en tid när familjen och tvåsamheten
attackeras. Det är lätt att ge efter. Det är lätt att falla som regnet, neråt,
ner i jorden. Mitt i all denna förvirring är kärleken som ett serum. Den
trofasta tvåsamheten är en enorm kraft. Tvåsamheten och familjen är en slags
gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser
kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av
allting. Det är som om allting tunnas ut, som dimma. Medier, böcker, litteratur;
allt riskerar att förvandlas till dimma. Kärleken är allt annat än dimma. Liksom
litteraturen.

Det gigantiska egot är liktydigt med nutidsmänniskans tomma personlighet. som Birro antyder inledningsvis finner nutidsmänniskan värde främst från obetydliga saker. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att nutidsmänniskan knarkar konsumentvaror, upplevelser, partners, självhjälpsterapi. Allt för att bekräfta sig själv. Nutidsmänniskan existerar för sin egen skull. JAGET är i centrum. Och det är en obarmhärtig tyrann. Det gigantiska egot tolererar ingen annan än sig själv som tillvarons centrum.
En sådan livshållning är underminerar sant mänskligt liv. Den amerikanske filosofen och teologen J.P. Moreland ger i sin mycket läsvärda bok Kingdom Triangle några mycket tankvärda karaktärsdrag hos nutidsmänniskans tomma jag:

• Det tomma jaget är oerhört indivivualistisk: Vad vi än prioriterar i våra liv - oavsett om något är rätt och gott i sig självt - så gör vi det för vår egen skull.
• Det tomma jaget är infantilt: Upp i trettioårs-åldern drar många människor idag med ett mycket barnsligt beteende - det finns enorm hunger efter att konsumera sex, underhållning, prylar, etc. Det infantila jaget måste hela tiden gå till mötes och få sina begär omedelbart mättade. Hårt och gediget arbete försöker man undvika för snabba genvägar.
• Det tomma jaget är narcissistisk: Narcissism innebär helt enkelt självupptagenhet. Relationer manipuleras för ens egen skull. Självuppoffring är inte att tala om. Allt omkring en finns till för ens egna behov.
• Det tomma jaget är passivt: Hellre passiv konsumtion än aktivt engagemang präglar det tomma jaget.