Romantiken kring den tillåtna extremvänstern

Svenska dagbladets Claes Arvidsson tar upp vänsterns problem med politiskt våld med anledning av att filmen The Baader Meinhof Complex har gått upp på biograferna. Filmen är en renodlad actionfilm med verklighetsanknytning i den kommunistiska Röda arméfraktionens terroristdåd på 1970-talet.

Romantiken lever vidare och frodas bland en popvänster som ibland vill hänga
borgarskapet eller som Fredrik Strage bagatellisera symbolerna (DN 10/10). När
SSU i Stockholm vill skicka rosor till dem som påstod sig ha matförgiftat
personal på Svenskt Näringsliv är det symtom på något sjukt. Sjukare är förstås
det politiska våld som utövas av grupper som AFA.

När kommer det att hållas manifestationer och demonstrationer mot Antifascistisk aktion lika mycket som det sker mot nazistiska grupper? När är det dags för det civila samhället att sätta ner foten mot våldet och skadegörelsen som präglar Reclaim the street? Antidemokratiska våldsaktioner är förstås oförlåtliga oavsett gärningsmännens ideologiska tillhörighet. Men det är som om extremvänsterns våldsdåd ursäktas mer än extremhögerns. I samband med European Social Forum i Malmö fick polisen order om att inte ingripa mot våldsmakarna som tog till gatorna i kampen för "rättvisare" värld. Malmöpolisen kallade sin taktik för "anpassad offensiv”, för att inte se mer skadegörelse äga rum. Dumheter, kallar jag det. En tillåtande attityd signalerar bara att det är okej med våldsdåd.

En liknelse som jag hört berättas flera gånger: En litet barn, som sitter med sin mamma på en buss, sparkar med benen mot en äldre dam som sitter mittemot. När mamman uppmanas att tillrättvisa barnet, svarar hon bara att hon är för en fri uppfostran. Barnet ska själv komma på vad som är rätt och fel. Plöstligt stiger en äldre man upp ur sitt säte, ställer sig framför mamman och spottar henne i ansiktet. Mamman är självklart chockad. Mannen säger att han också fick en "fri uppfostran". Berättelsens budskap: En tillåtande attityd leverar inga rättsprinciper till en uppväxande generation. Och det för med sig konsekvenser.

Om den anarkistiska popvänster, som Arvidsson skriver om, får sätta dagordningen och prägla samhället med sin värdegrund finns det ingen garanti för rättssäkerhet. En allmän känsla eller uppfattning om vad som är rättvist eller gott i vår postmoderna tid, där allting glider, är inte tillräcklig. Om vi vill ha total frihet, finns det inga gränser. Och om det inte finns gränser, finns det inte rätt och fel. Det krävs tydliga gränser om vad som är rätt fel. Och det börjar i hemmet. Hos familjen. Det är där vår identitet och rättskänsla formas. Anarkin är en sjukdom, som Arvidsson i sin ledare presenterar symptomen på. Och det är min egen generation som uppvisar symptomen som mest. Bedrövligt.

Varför frodas det då en romantik bland ungdomar för extremvänstern. Till stor del tror jag det beror på längtan efter gemenskap och att vara passionerad över något stort. En av människans grundbehov är gemenskap, vilket jag vill frimodigt påstå att den uppväxande generationen är svältfödda på. Stockholm uppvisar på många sätt den största tendensen på ensamhet i Sverige. Antalet singelhushåll är extremt många. Men när gemenskapen sätts som en värdegrund, formas kollektivism, och då går gruppens mål före allt annat. Ingen vill ju exkluderas från gemenskapen. Sedan tillkommer också en genuin rättspatos som oftast är missriktad. För att utjämna skillnader i social status tar man därför till odemokratiska metoder som rättfärdigas därför att målet, som uppställs av den kollektiva massan, ses som gott. Notera att demokrati därmed går i konflikt med kollektivismen. Bloggaren Dick Erixon skriver mer om detta.

Kollektivism är inte i längden förenligt med demokrati. Förr eller senare kommer
ideologin på kollisionskurs med individer som tycker och tänker annorlunda.
Då utmålas de som fiender, inte som individer med rätt att tycka
annorlunda.