Det förvridna ärlighetsklimatet

Min gamla kollega Felicia Svaeren kommeterade häromdagen i Världen idag Skillnaden mellan vulgär och ärlig om vissa kändisars behov av att vara ärliga, dvs hänge sig åt vulgära påhopp. Det handlar så klart om den senaste tidens debatt om Katrin Zytomierska utfall i Idol, samt hennes exmans, Alex Schulmans, "spontana ärlighet" om människor de stöter på.

Alex och Katrin är inte ensamma, men de är typexempel på något slags förvridet
ärlighetsklimat som råder i Sverige i dag och som anses vara häftigt. Inget är
heligt och inget är fult att säga. Att människor blir ledsna och sårade är bara
grädden på moset.

Jag har tidigare kommenterat här på bloggen den tystnadskultur som finns kring traditionella begrepp. "Mamma, Pappa, Barn" och "Får man mamma komma hem" ska tabubeläggas, under tiden som det vulgära och grova ska förbli allmänt gods (se här).
Detta förvridna ärlighetsklimatet, som Felicia skriver, innebär att det offentliga samtalet riskerar urholkas på medmänsklig respekt. I dag är det inte ovanligt med grova personpåhopp i offentliga debatter. Människor blir baktalade, samtidigt som falska leenden visas upp likt tunna filmkulisser. När människor blir sårade pga denna "ärlighet" får de skylla sig själva. De ska ju tåla ärlighet, tänker man. Istället är det en mobbingkultur som breder ut sig och det är vi, som konsumerar denna aptitretande smörja, som är den påhejande folkhopen. De konsekvenser som följer av detta är inte sällan krossade självbilder och sargade identiteter.