Omvändelse och sund insikt om kommunismen

Det är uppfriskande när människor som har stött en ideologi och regim, som har miljontals människoliv på sitt samvete, kommer till insikt och omvänder sig. Speciellt journalister. Gunnar Bergström som öppet försvarade Pol Pot och Röda Khmerernas regim är en av dem. SvD skriver om hans återkomst 30 år efter att han som ung maoist, övertygad om att Röda Khmerernas styre skulle leda till ett rättvist och klassfritt samhälle, besökte landet på regimens inbjudan.

Han återvände nu för att be om ursäkt. Gunnar Bergström anordnar även en fotoutställning från sin supportresa på 1970-talet med namnet "Living hell", som även visas i Kambodja vid hans besök.

Gunnar Bergström tvingades till insikt om folkmordet när allt fler bevis om vad
som egentligen hade pågått i Kambodja sipprade ut i och med Röda Khmerernas
fall. Sedan han insåg att han hade haft fel har han skrivit flera artiklar och
jobbat hårt för att sprida kunskapen vidare.
– Det är som att ramla ner från
en trädgren. Du måste omvärdera allting du har trott på, säger Gunnar Bergström
till AP.

Har då Bergström förvandlats till en samvetslös kapitalist och borgarbracka efter sin omvändelse? Nej, men han har kommit till en sund insikt att trots de västerländska samhällets alla brister, är det ändå att föredra före det kommunistiska med alla sina fasor. Vi borde ha förstått tidigare (publicerad 2006):

[T]ills någon hittat ett annat alternativ än det kommunistiska som hittills praktiserats, bor och lever jag hellre i detta usla klassamhälle med alla dess fel och brister, än i ett land som saknar de grundläggande mänskliga
rättigheterna att yttra sig fritt, tänka fritt, resa fritt och med en rättssäker
statsapparat.

Om bara vissa journalister, vänsterpolitiker och intellektuella kunde komma till samma insikt.

Statens medicinsk-etiska råd och Pandoras ask

Statens medicinsk-etiska råd har levererat en promemoria till regeringen som föreslår en utredning om ”läkarhjälp vid självvalt livsslut”. Ekot rapporterar att Rådet inte är enigt om att införa dödshjälp i Sverige, men en majoritet av ledamöterna stödjer förslaget. Men då Rådet föreslår utredningen trots oenighet är budskapet ändå tydligt: man vill ha dödshjälp. Jag antar att brukligt är att en sådan viktig instans inte yttrar sig i en fråga om man inte är enig. Hellre enhet än att köra över medarbetare (men den metoden har man väl tagit efter från alliansregeringen).

Den här bloggen har tidigare tagit upp Statens medicinsk-etiska råd och den problematik som väcks när där råder en ideologi om människan om alltings mått (se här). Enligt en avhandling av statsvetaren Maria Hedlund har den allmänna diskussionen i Rådet vanligen rört tekniska detaljer. Andra perspektiv som de mer existentiella dimensionerna har inte fått plats i tyckarelit utan har trängts undan. Den dagsaktuella frågan om dödshjälp är ännu ett exempel i raden där människosynen definieras av majoriteten. Utan att tänka utsätter man sig för ett sluttande plan där bara majoriteten (oavsett om den har rätt eller inte) får sätta dagordningen på den medicinsk-etiska debatten och därmed också bestämma underlaget för vad som i slutändan legaliseras. Det är så jag tolkar uttalandet från Daniel Tarschys, ordförande för Statens medicinsk-etiska råd, i Ekot:

– Det finns en majoritet i rådet som anser att man under vissa betingelser
ska kunna låta läkaren hjälpa till och det finns andra som är tveksamma eller
negativa till en sådan regel. På den här punkten ber då rådet regeringen att
utreda vidare och kanske med hjälp av Socialstyrelsen försöka få fram regler,
säger Daniel Tarschys.

Det är dock med inlindade ord som Rådet levererar frågeställningen om dödshjälp i sin promemoria . Bland annat (min markering vid längre meningar)"ett behov som sjukvården idag inte tillgodoser" och "Självvalt livslut". Visserligen lyfts frågan om patientpåverkan, men det mänskliga förståndet är inte perfekt eller tillräckligt i sig självt. Vi kan inte veta om patienten verkligen inte blir påverkad av läkaren. Ett enda fall där det "självvalda livsslutet" hos en patient visar sig inte stämma, och det inte finns någon återvändo, skulle vara katastrofalt. Och med tanke på det samhällsklimat som nu råder i Sverige, med mer depresioner, mer upplevda krav, mer ensamhet, kan man verkligen säga att de inte också är faktorer som spelar när en människa kan tänkas begära den dödshjälp, som enligt Statens medicinsk-etiska råd, så inlindat, menar att det finnas ett behov för. Har vi verkligen samvete att riskera människors liv på grund av detta?

Katolske biskopen Anders Arborelius skriver med anledning av detta tänkvärt på SvD Brännpunkt, Dödshjälp inget för Sverige:

Ett samhälle som satsar helhjärtat på vård av patienter i livets
slut­skede visar att det är ett samhälle som bryr sig om alla individer,
svaga som starka. Ett samhälle som istället tillåter läkare att hjälpa sina
patienter att ta livet av sig, är ett samhälle som signalerar att det resignerat
och gett upp arbetet för att ge alla en optimal vård.Våra lagar och beslut
reflekterar våra värderingar. Ger samhället grönt ljus till att begå självmord
när man är svårt sjuk, så reflekterar det en acceptans av självmord och att ett
liv som svårt sjuk inte är värt att leva. Vilka signaler ger det till andra
svårt sjuka? Till funktionshindrade? Till dem i livets slutskede? Till svårt
deprimerade? Vill man som svårt sjuk eller döende ta livet av sig? Är det för
att man verkligen önskar att dö, eller för att man upplever att man ligger sina
nära och kära till last? Att man som ”vård­paket” inte har något
värde.

Ett ja till läkarassisterat självmord riskerar helt enkelt bli en Pandoras ask. Det ser så vackert och attraktivt ut på utsidan, men på insidan väntar katastrof och olycka.
Sveriges alltmer tillåtande lagstiftning i medicinska avseenden visar för mig att politikernas förtröstan på Statens medicinsk-etiska "expertutlåtanden" liknar mest grekernas beroende av Oraklet i Delfi.

Friskförklaring ger inget grönt ljus

Socialstyrelsen tar nu bort sjukdomsstämpeln från bland annat fetischism, transvestism och sadomasochism. Liksom Maria Abrahamsson gör jag också tolkningen att Socialstyrelsen inte vill upplevas som fördomsfull. Telefonerna har säkert gått varma på myndigheten, då även RFSU:s kongress år 2007 antog uppgiften att verka för att den så kallade sjukdomsklassificeringen av sadomasochism och fetischism skulle försvinna. Klassificeringen handlar dock inte utesluttande om sjukdomar utan också om olika tillstånd, beteenden och sociala faktorer som kan vara anledning till kontakt med sjukvården. Men att vissa beteenden friskförklaras innebär inte per automatik att de är för den delen hälsosamma eller ens lagliga, som Maria Abrahamsson påpekar:

[B]ara för att Socialstyrelsen slutar att diagnostisera exempelvis
fetischism som en sjukdom betyder inte det att fetischister får ge utlopp för
sina lustar hur och på vad som helst. Mannen som i våras skapade rubriker därför
att han upprepade gånger hade haft sex med cykelsadlar, fälldes senare av
domstol för ofredande och skadegörelse. Ägarna till de nerkletade sadlarna och i
vissa fall sönderskurna däcken kände sig med all rätt som brottsoffer. Även om
sadomasochismens galjonsfigur Hans Scheike och hans harem i och med
Socialstyrelsens beslut är sexuellt friskförklarade så dömdes han till sex års
fängelse för att i sexuellt syfte ha misshandlat unga kvinnor som var på
sommarläger hos honom. ”Upprumpning” som Hans Scheike kallar misshandeln på sin hemsida.

Enligt Socialstyrelsens generaldirektören, Lars-Erik Holm, vill myndigheten därmed understryka att det här är beteenden som inte är sjukdomar och inte heller är perverst. Alltså: den som vill ha hjälp med till exempel sin fetischism göre sig icke besvär.
Men transsexualism, exhibitionism, voyeurism och pedofili då? Det är beteenden som stannar kvar i klassificeringssystemet. Socialstyrelsen verkar anse att detta inte är fördomsfullt och de beteendena ska därmed fortsättningsvis "sjukdomsstämplas". DN rapporterar varför:

Och de [transsexualism, exhibitionism, voyeurism och pedofili] kommer inte att tas bort i ett senare skede, enligt Lars-Erik Holm.
- Jag tror inte det. Transsexualism behöver vara kvar för att kunna
genomföra könsbyte i sjukvården och de övriga är kriminella handlingar som
skadar andra, säger han.

Det är alltså inget sjukdomsargument som generaldirektören åberopar, utan ett i sak juridiskt skäl. Utifrån sin egen argumentation finns det i så fall inget som hindrar att friskförklara även dessa övriga beteenden, hur avskyvärt till exempel pedofili än är. Men här återkommer ändå varningen: Friskförklaring ger inget grönt ljus åt vilka beteenden som helst.

Granska genusforskningen!

Maria Abrahamssom i Svd:

Universitetsledningen konstaterade att professor Eva Lundgren inte kunde beslås
med att uppsåtligen ha ägnat sig åt vetenskaplig ohederlighet. Däremot hade
man”identifierat flera allvarliga problem”. Lundgrens genusforskning ”led brist
på kritiska reflektioner”. Om hennes mest sensationella forskarrön, det om
rituella övergrepp på barn som sedan grävdes ner i skogen, skriver granskarna
att ”den kritiska och reflekterande forskarrollen har upphävts.” Bi Puranens
konsulttjänst åt Försvarsmakten kan ha kostat skattebetalarna 100 miljoner
kronor innan hennes värdegrundsprojekt (läs genus) avslöjades som en väldigt
dyrbar form av politisk korrekthet.Den bedräglige jämställdhetshandläggaren på
­näringsdepartementet beviljade sig själv nästan två miljoner kronor till
påhittade genusprojekt innan ­någon märkte ­nå­got och fick stopp på
eländet. Genom att omvandla Feministiskt initiativ från parti till
folkrörelseorgan kunde Gudrun Schyman kvittera ut 400000 riksdaler i genusbidrag
för att folkbilda om feminism i väntan på nästa val. Sist ut av bidragsaffärer
med blinkande genusvarning är Bam Björlings vidlyftiga skötsel av
Kvinno­forum.

...behövs det sägas mer?

Den Schymanska fundamentalismen

Förre Vänsterledaren Gudrun Schyman, numera talesperson och EU-kandidat för Feministiskt initiativ, hävdar i GP att fundamentalistiska religioner stärker sin ställning i Europa. Det är från "den romersk-katolska kyrkan, andra fundamentalistiska protestantiska riktningar eller från en fundamentalistisk tolkning av islam" som hoten kommer ifrån. Debattartikeln kan på många sett ses som Schymans manifest inför kandidaturen till EU-parlamentet.

Det finns religiösa företrädare som använder sin position i enlighet med
mänskliga rättigheter och jämställdhet. Men oavsett detta måste grunden för vår
samhällsbyggnad var sekulär, samhällets institutioner ska stå fria från all
religiös påverkan och inblandning

Förrutom just hennes egen livsåskådning förstås! Samhällsbyggnaden ska givetvis stå öppen för påverkan av ett parti och en person vars ideologi menar att alla män epitet som svin, anbefaller död åt familjen och utövar diverse härskartekniker. Används begrepp som fundamentalistisk, fascistisk och hot mot demokratin om en så luddig beskriven meningsmotståndare är steget inte långt ifrån osynliggörandet, förlöjligandet, dubbelbestraffandet och påförandet av skam och skuld. Eller vad sägs påståendet om att "det politiska och religiösa utövandet diskriminerar systematiskt minoriteter och kvinnor, direkt eller indirekt" när man inte gillar en motparts åsikter?

När bidragsmissbruket blir politiskt korrekt

Stiftelsen Kvinnoforum fick över 150 miljoner kronor för behjärtansvärda ändamål. De sades arbeta med socialt utsatta tjejer i Stockholm, ryska offer för trafficking och aidsdrabbade i Zambia. Men SvD:s och Tv4:s avslöjande om de ekonomiska förhållanden på Kvinnoforum visade att samtidigt som pengarna inte räckte till så anlitade vd:n Bam Björling sitt eget företag för skattefinansierade uppdrag. Ledaren i Norrköpings Tidningar (NT) gör en intressant analys av varför de ekonomiska oegentligheterna på Kvinnoforum inte uppdagades tidigare, utan stiftelsen fortsatte vinna sympati och stöd.

Kanske har många också stirrat sig blinda på vad Kvinnoforum sagt sig vilja
göra, snarare än vad organisationen gjort. Uppföljningen har varit usel. Kanske finns det bidragsgivare som efter någon tid också fattat misstankar. Men att slå larm blir detsamma som att underkänna det egna bidragsbeslutet tidigare. Då är det enklare att försöka avveckla bidraget i tysthet...
Att Sida slösar bort pengar är vi i och för sig vana vid. En del har alltså gått till Kvinnoforum och fiaskon i Ryssland och Zambia.

NT stämplar oegentligheterna som ett politiskt korrekt missbruk. Självklart var det ett behjärtansvärt arbete, och vem ville inte stödja det. Men att inte Sida gjorde en genomgående uppföljning är som att skjuta sig själv i foten. Nu har miljoner skattepengar som var öronmärkta att gå till att hjälpa trasiga människor ur misär spolats ner i toaletten. Bara för att Kvinnoforums arbete passade rätt i tiden.



Det som är politiskt korrekt i dagens samhället behöver med nödvändighet inte vara något dåligt, men det får aldrig innebära ett fritt passerkort förbi kontrollapparaterna. Ideologi får aldrig trumfa sanning. Men när detta görs, då händer det som NT konstaterar - att slå larm, och därmed erkänna att man hade fel, strider mot ett ideologiskt bidragsslöseri. Istället för att erkänna sitt ansvar, vilket är det inger förtroende, mörkar man. Man kan alltid hoppas att Sida lär sig av detta.

Detta mörkande och undlåtenheten att ta sitt ansvar är tyvärr inget som är förbehållet de stora organisationerna utan genomsyrar hela samhällsbygget. Därför måste ansvarstagandet börja i samhällets mest grundläggande beståndsdel - familjen. Och det vinner vi alla på.

Kristallnatten 70 år

I dag är 70 år sedan ägde startskottet för ett av Europas värsta brott mot mänskligheten rum: Förintelsen. Kristallnatten, Kristallnacht, Night of Broken Glass. Må namnet på natten mellan 9 och 10 november aldrig falla i glömska. Under kvällen och natten mellan den 9 och 10 november 1938 förstördes hundratals synagogor över hela Tyskland och tusentals judiskägda affärer vandaliserades och plundrades. Judiska begravningsplatser skändades. Runt ett hundratal judar mördades och tiotusentals fördes till koncentrationsläger. Skulden för händelsen gavs åt judarna av naziregimen, som tvingade judiska organisationer att betala ett enormt skadestånd. De ersättningar som kom försäkringsbolag konfiskerades, och judiska affärsägare beordrades att städa upp efter förstörelsen så att gatubilden kunde återställas.

Mellan 5 och 6 miljoner judar och drygt en halv miljon romer, samt över hundratusen andra "oönskade", miste livet i Förintelsen.

Det var inte enbart tyskarna som bar ansvaret. Detta är en skam på hela Europas samvete. Vi kunde ha talat ut mot detta. Agerat mot detta. Vem vet, kanske även förhindrat detta. Men majoriteten valde att stillasittandes tiga. Förlåt oss.

Minnesstunder hölls under dagen i Sverige, Österrike, Tyskland och Israel. Påven talade också om Kristallnatten och om sorgen som lever kvar (se här)

Kristallnatten räknas också som Förintelsens ideologiska startpunkt. Men naziideologin har djupare rötter än så. Charles Darwins teori om det naturliga urvalet, att den som är bäst anpassad överlever, var en viktig inspirationskälla till detta fasansfulla projekt. Socialdarwinismen, som syftar på att tillämpa Darwins idéer på samhällsbygget, var en logisk konsekvens av den världsbild som presenterades i Om arternas uppkomst. Detta utvecklas i boken Vem tänder stjärnorna? av Per Ewert, lärare, skribent och fellow vid Claphaminstitutet.

Evolutionsmodellen kunde ju inte gälla bara i förhistorisk tid, utan borde kunna
användas även i det moderna samhället, resonerade man. Det vore dåraktigt av
människan att försöka ändra på de inneboende principer som gällde i alla andra
delar av naturen. Enligt denna tanke fanns det därför ingen anledning att ge
speciell hjälp åt människor med sämre förutsättningar att lyckas i samhället.
Bättre då att satsa på de friska och starka. På dem som var bäst lämpade att
föra vidare sina egenskaper till kommande generationer.

Den mest spontana reaktionen till ett sådant resonemang förtjänar inget annat än ett fördömande. Det är ovärdigt att en människan tänka så, tycker vi. Men ändå. Detta är den logiska konsekvensen om ens världsbild grundar sig på kampen om överlevnad. Därför är det rent ut sagt märklig av vissa ateister att fördöma teorin om intelligent design som människofientlig. I Europarådet förklarades det att teorin, som i folkmun blandas ihop med kreationism är ett hot mot de mänskliga rättigheterna. Frågan är om inte historien lär oss att det kan mycket väl vara det motsatta?

Hur långt har wahhabismens hjärntvätt nått?

Om inte den islamistiska fundamentalismen stävjas kan det otänkbara hända att dess anhängare får mer makt här att genomdriva sin extrema agenda än vad de har i den muslimska världen. Orden kan lätt uppfattas som ett utfall av västerländsk islamofobi. Ni vet, den där åkomman som brukar förekomma bland liberaler, kristna och diverse mörkermän. Tvärtom. Varningen kommer från Mohamed Omar, författare och chefredaktör för den muslimska tidskriften Minaret som i dag skriver på Svd Brännpunkt om wahhabismen, som sägs ha format Usama Bin Ladens tänkande, och som söker fäste här i Sverige: Islamistisk sekt hjärntvättar barn.

Många muslimer, inklusive jag själv, är djupt oroade av denna utveckling.
Wahhabiter infiltrerar föreningar och skaffar sig positioner som de använder för
att hjärntvätta våra barn och ung­domar. Muslimer har ofta inte tillräckligt
med kunskap och självförtroende för att stå emot wahhabiternas propaganda. Man
är även rädd för dem på grund av deras hårdföra metoder och tuffa retorik. Det
är framför allt muslimernas ansvar att på alla sätt hindra wahhabismen från att
skaffa sig större inflytande i våra församlingar och organisationer. Om vi inte
gör något idag kommer vi att ångra oss i morgon. I västvärlden har wahhabiterna
funnit jungfruliga jaktmarker, förvirrade och rotlösa tonårspojkar utan stadig
grund i islam som faller offer för deras hjärntvätt.

Det är bra att en sådan artikel från muslimskt håll. Det visar att man tar saken på allvar. Samtidigt är behovet av detta uttalande oroväckande.
Redan sommaren 2005 kunde SR:s Kaliber avslöja att att islamiska friskolor och församlingar i Sverige blir erbjudna finansiering av wahhabitiska organisationer och rika muslimer i Saudiarabien. I utbyte för de medel för delas följer särskilda krav: De vill äga moskén och bestämma vem som ska vara imam för att ha kontroll över moskén.
Ett exempel var al-Salam-skolan i Örebro som fick 150 000–200 000 kronor i månaden från en wahhabitisk missionsstiftelse. Detta ledde till att skolminister Jan Björklund år 2007 satte stopp för dolda ekonomiska bidrag till friskolor - allt skulle redovisas.

Det är nu tre år sedan wahhabismens infiltrering i muslimska församlingar och friskolor uppdagades, och om den fortfarande pågår, vilket Mohamed Omars artikel förutsätter, kom debattartikeln inte en dag för sent. Men sedan måste man fråga: hur långt har wahhabismens infiltrering nått och hur många unga pojkars liv har den redan förstört?

Regeringschism pga Reinfeldts linje

I dag tillkännager 9 moderata riksdagsledamöter att de ställer sig bakom kristdemokraternas linje med en civilrättslig lösning:

Utifrån ett offentligt perspektiv handlar det strikt om att ge tvåsamheten
en uppsättning rättsregler utan att blanda sig i en namn- och
etikettsdiskussion. Samtliga samfund fråntas dagens vigselrätt som är en rest av
en försvunnen statskyrkotid på samma sätt som även borgerliga vigselförrättare
avskaffas. Allt som har med ceremoni eller religiös inramning att göra överlåts
på just det civila samhället inom ramen för egna föreningstraditioner eller i
enlighet med egen gudsuppfattning. En sådan lösning skulle skapa förutsättningar
för samexistens. Att tycka olika är i grunden inte en svaghet utan en av det
öppna samhällets styrkor.

Statsminister Fredrik Reinfeldts beslut att inte accepetera kristdemokraternas förslag ter sig ännu märkligare. På en plenifri vecka till och med, samt i skuggan av USA-valet. Det känns ytterst medietaktiskt från statsministerns sida. Få se hur nyhetsprioriteringen ser ut nästa vecka. Men det verkar blåsa upp till storm, och det mullrar redan.

Här är scenariot: Regeringen är splittrad. Det finns tecken på att Göran Hägglund ställdes inför ett ultimatum om att antingen hoppa av regeringen eller låta riksdagen besluta om frågan, även det nu dementeras. Samtidigt anser KU-ordförande Berit Andnor (s) att Reinfeldts hantering av frågan kan strida mot grundlagen, och ämnar ta upp saken i konstitutionsutskottet. Till Ekot säger hon:

– Jag är nog fundersam på om det här verkligen är överensstämmande med andan i regeringsformen. Jag tycker man devalverar regeringsmakten genom att agera på det här sättet.

Inget annat beslut i Sveriges riksdag ska ha fattats på det här viset tidigare. Inte ens FRA-frågan skapade sådan schism i regeringskansliet. Varför gör Reinfeldt sig allt detta besvär med splittringstendenser till och med i sitt eget parti. Det hade varit betydligt enklare att beslutat om en civilrättslig lagstiftning. Då hade han sluppit all bråk och uppståndelse.

Enligt de 9 riksdagsledamöterna från moderaternanågon har man inte haft någon mer ingående diskussion om äktenskapsfrågan sedan förra årets partistämma med beslut i Gävle. Hur väl etablerat är Reinfeldts riksdagspassning inom det egna partiet egentligen, kan man undra. Givetvis är det bara spekulationer men det verkar som om statsministern har agerat lite som maverick i denna fråga. Är det för att han anser att frågan har redan har en så stor upplutning i riksdagen, och därmed vill bespara alliansen att behöva ta beslutet?

Jag håller med analysen på Bengts Blogg:

Om det nu är som man säger, att det finns en bred parlamentarisk majoritet,
varför i hela världen gör man då inte ett grundligt förarbete och enar sig
tillsammans med opositionen om ett gemensamt gediget förslag, väl politiskt
förankrat både i riksdagen och hos befolkningen?

Men ett grundligt förarbete lär det inte bli. Enmansutredarens Hans Regnér ytliga arbete är det som gäller i ett av de mest populistiska och ogenomtänkta lagstiftningarna i Sveriges historia.

Politisk korrekt avdramatisering på Naturhistoriska rilsmuseet

En ytterst märklig utställning kommer till stan imorgon, med ett ännu märkligare, om än ett politiskt korrekt syfte. Utställningen Rainbow animals kommer till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, som vill visa att det är vanligt med homosexualitet i djurvärlden. Svenska Dagbladet intervjuar Claes Engels, utställningschef:

– Utställningen diskuterar inte, den konstaterar. Men utställningen kan
avdramatisera den mänskliga homosexualiteten genom att visa att den faktiskt
också finns i djurvärlden, säger han.

Milt sagt blir jag konfunderad av utställningschefens svar. Min spontana fråga till Naturhistoriska riksmuseet blir då när man ämnar stå värd för en utställning där man vill avdramatisera incest, våld, dödande, kanabalism, etc. bland människor genom att visa att det också finns i djurvärlden. Tanken är naturligtvis vulgär och fruktansvärd, men den väcks ändå när det budskap som Rainbow animals verkar vilja förmedla är att man kan berättiga ett beteende bara för att det förekommer i djurvärlden. Antagligen har Naturhistoriska riksmuseet hittat en ny nisch. Avdramatisering, heter det i utställningschefens mun. Med ett allför politiskt korrekt syfte, menar jag.

Brott lönar sig då ingen vågar vittna

Behovet av en civilkuragekultur gör sig alltmer känt. Vad händer med den uppväxande generationen när föräldrar pressar sina ungdomar att inte vittna? Det är en fråga som jag ställer mig när jag läser dagens SvD om en enkät som utförts av radioprogrammet Kaliber.

Främst är det föräldrar till lite äldre ungdomar som är oroliga för repressalier
och som därför tvekar eller ibland till och med avråder sina barn från att
anmäla eller vittna.

Av 70 tillfrågade poliser var det 58 som menade de varit med om att föräldrars oro fått sitt barn att inte stå fast vid sin berättelse om brott. Enligt Mikael Jeppson på Stockholms Stödcentrum för unga brottsoffer känner föräldrarna ofta till de som begått brotten. Självklart förstår jag den oro som föräldrar känner inför att låta sitt barn träda fram som vittne pga eventuella hot. Men enligt Stödcentrum är det sällan så att det är farligt att vittna. Här ligger ett ansvar på rättssamhället att bistå familjer med information och stöd.

Något är allvarligt fel när folk upplever att de inte vågar låta sin unga vittna. De signaler detta förmedlar till ungdomarna är att det är brottslingarna som bestämmer och att de själva ska hålla käft när kriminaliteten breder ut sig. Detta är ett av de långtgående konsekvenserna i en kultur där civilkurage är en bristvara. Rättvisa blir inte skipad och kriminella lär sig att brott lönar sig då framtidens generation fostras att inte träda fram. Vad händer när ungdomarna blir vuxna? Det är frågan. Om inte åtgärder sätts in riskerar rättssamhället haverera. Risken finns att framtiden inte blir särskild vacker inför en sådan kollaps.

Oegentligheter i polisens arbete

Oegentligheter inom polisen fortsätter att uppenbara sig. I dag skriver statsåklagaren Nils-Eric Schultz och advokaten Peter Althin gemensamt på DN Debatt om grova tjänstefel som begåtts:

Sedan mitten av 1990-talet har polisväsendet i några av landets större städer,
alltför ofta i samarbete med vissa åklagare, undanhållit bevisning för domstolar
och försvarare i sannolikt hundratals fall. Medvetet felaktiga polisanmälningar
och beslagsprotokoll har upprättats. Väsentlig dokumentation om hur
provokationer och tillslag har gått till, har gömts undan eller förstörts.
Polischefer har egenmäktigt fattat beslut om provokationer som bara åklagare får
besluta om, och vittnen har gömts undan. Allt det här har skett i namn av att
polisen skyddar sina informatörer och infiltratörer. Döljer att privatpersoner
som arbetar för polisen haft avgörande betydelse för att till exempel narkotika
har kunnat beslagtas och att brottslingar kunnat gripas, åtalas och dömas. Vad
man inte framför från polisens sida, är att man därmed också döljer det som
riskerar att bedömas som egna grova tjänstefel, menedsbrott, övergrepp i
rättssak och osant intygande, i samband med den här hanteringen. Det finns inget
lagstöd för det här agerandet. Inga sekretessregler, nödregler eller ens extrema
undantag, som ger polis eller åklagare rätt att gömma undan bevisning för
domstolarna och försvaret.

Redan 2005 skrev Världen idag flera uppmärksammade artiklar om polisens illegala vapenhandel och samarbete med kriminella. Här följer ett litet klipp från granskningen av polishuset i Stockholm:

Total oordning har rått i polisens vapenförråd dit ett antal obehöriga personer
haft tillträde. Ingen kontroll över förvarade vapen har upprätthållits. Vapen
har uppgetts gå till destrueringen men behållits i förrådet. De har kunnat
lånas, de har sålts illegalt. Flera vapen från polisförrådet har dykt upp
i brottslliga sammanhang.

Se resten av artiklarna här

Frizon för jihadister?

SvD:s ledarsida skriver om terroristexperten Yonah Alexanders besök i Stockholm under veckan. Tankesmedjan Timbro ordnade ett frukostseminarium som jag skulle ha besökt men kunde inte pga annat arbete. Alexander berörde den svenske medborgare som var al-Qaida-terrorist i Irak. ”Ni måste fråga er hur den här mannen kunde bo och verka i Sverige, och plötsligt dyka upp i Irak”, sade Yonah Alexander enligt SvD som i sin tur ger svaret:

Svaret är att svensk lag inte kan hindra någon att åka till det heliga kriget i
Irak, ens om det är väl känt för myndigheterna att personen är knuten till
al-Qaida. För svensk lag spelar det heller ingen roll att personen, med
al-Qaidas ord, slängt sitt svenska pass ”i soporna” för att själv delta i det
jihad han öppet propagerat för i mer än femton år.

Precis. Men det är högst anmärkningsvärt att han fick hålla på att öppet propagera för jihad i 15 år (!) utan någon större reaktion från den svenska staten. Som Ekot rapporterade var svenska myndigheter väl medvetna om hans sympatier.

Mannen kom till Sverige i mitten på 1980-talet och blev svensk medborgare
ungefär tio år senare. Han drog snart till sig Säpos uppmärksamhet på grund sin
aktivitet i islamistiska nätverk. 2004 greps han av dansk säkerhetspolis,
misstänkt för självmordsattackerna i staden Casablanca i Marocko som krävde 45
liv. En dansk domstol avvisade därefter Marockos begäran om utlämning
och mannen återvände till Sverige.
2006 sattes mannen upp på FN:s och EU:s så kallade terrorlistor, och fick sina tillgångar frysta. I maj samma år reste han till Irak, där han enligt Greg Flores ledde verksamheten med att föra in utländska terrorister och låg bakom flera självmordsattentat mot civila.

I förbifarten kan nämnas att trots Ekots hävdande om det var amerikanska trupper som dödade mannen, är det tydligt vad som blev hans död. Ekot avslöjar sig själv:

När trupperna försökte ta sig in i huset besköts de och när de besvarade
elden sårades mannen.
– Efter det sprängde han sig själv och de andra som befann sig i huset till döds med hjälp av en självmordsväst. Totalt dog fem terrorister och tre kvinnor, säger Greg Flores.

Mannen drog med sig 8 personer i döden. Man kan ju undra om de andra var beredda att ge upp frivilligt? Och en sådan person ger Sverige medborgarskap. SvD:s ledarsida igen:

Det vore dock klädsamt om svenska staten gjorde en annan värdering vid
utdelningen av passen. Sverige får inte ses som en frizon för jihadister.
Avvägningarna är svåra, men de måste likväl göras. Hur kommer vi annars att
betrakta vårt regelverk den dagen det är våra egna soldater, exempelvis i
Afghanistan, som hamnar öga mot öga med den hemodlade fienden?

Det vore verkligen klädsamt att de som verkligen behöver ett svenskt pass får det. När det gäller människor som är beredda på att slänga sitt pass "i soporna" till förmån för terrroristverksamhet bör man tänka till lite ytterligare. Annars framstår Sverige verkligen som en fristad för terrorister.

Det finns tusentals kristna familjer som just nu har flytt från sina hem i Mosul i norra Irak pga en stor våldsvåg. Tiotals kristna har mördats och hundratals hem har bränts ner (se här och här) bara pga att de är kristna. Många talar om ett stort kristet uttåg från Irak. Det är dessa som behöver skydd. Som journalist har jag de senaste veckan fått ett antal tips om irakiska kristna som fått avslag på uppehållstillstånd. Samma vecka som massflykten från Mosul startade fick jag ett samtal om 7 stycken kristna irakier som fått avvisningsbesked. Deras hemstad: Mosul. Migrationsverket menar att det inte förekommer något hot mot dem (?). Detta är en skam för Sverige.

Imorgon fredag klockan 14:00 är det ett opinionsmöte i Skärholmens Mikaelikyrkan, i Stockholm, för de kristna i Irak. Mötet är öppet för alla och arrangeras av Spånga Blåband som använder FN-dagen för att lyfta fram de mänskliga rättigheterna på detta sätt.

Riksdagsledamöterna Fredrik Malm (fp), Yilmaz Kerimo (s) och Cecilia Wikström (fp) har tagit upp frågan om de kristna irakiernas situation i riksdagen. Se här, här respektive här.

Romantiken kring den tillåtna extremvänstern

Svenska dagbladets Claes Arvidsson tar upp vänsterns problem med politiskt våld med anledning av att filmen The Baader Meinhof Complex har gått upp på biograferna. Filmen är en renodlad actionfilm med verklighetsanknytning i den kommunistiska Röda arméfraktionens terroristdåd på 1970-talet.

Romantiken lever vidare och frodas bland en popvänster som ibland vill hänga
borgarskapet eller som Fredrik Strage bagatellisera symbolerna (DN 10/10). När
SSU i Stockholm vill skicka rosor till dem som påstod sig ha matförgiftat
personal på Svenskt Näringsliv är det symtom på något sjukt. Sjukare är förstås
det politiska våld som utövas av grupper som AFA.

När kommer det att hållas manifestationer och demonstrationer mot Antifascistisk aktion lika mycket som det sker mot nazistiska grupper? När är det dags för det civila samhället att sätta ner foten mot våldet och skadegörelsen som präglar Reclaim the street? Antidemokratiska våldsaktioner är förstås oförlåtliga oavsett gärningsmännens ideologiska tillhörighet. Men det är som om extremvänsterns våldsdåd ursäktas mer än extremhögerns. I samband med European Social Forum i Malmö fick polisen order om att inte ingripa mot våldsmakarna som tog till gatorna i kampen för "rättvisare" värld. Malmöpolisen kallade sin taktik för "anpassad offensiv”, för att inte se mer skadegörelse äga rum. Dumheter, kallar jag det. En tillåtande attityd signalerar bara att det är okej med våldsdåd.

En liknelse som jag hört berättas flera gånger: En litet barn, som sitter med sin mamma på en buss, sparkar med benen mot en äldre dam som sitter mittemot. När mamman uppmanas att tillrättvisa barnet, svarar hon bara att hon är för en fri uppfostran. Barnet ska själv komma på vad som är rätt och fel. Plöstligt stiger en äldre man upp ur sitt säte, ställer sig framför mamman och spottar henne i ansiktet. Mamman är självklart chockad. Mannen säger att han också fick en "fri uppfostran". Berättelsens budskap: En tillåtande attityd leverar inga rättsprinciper till en uppväxande generation. Och det för med sig konsekvenser.

Om den anarkistiska popvänster, som Arvidsson skriver om, får sätta dagordningen och prägla samhället med sin värdegrund finns det ingen garanti för rättssäkerhet. En allmän känsla eller uppfattning om vad som är rättvist eller gott i vår postmoderna tid, där allting glider, är inte tillräcklig. Om vi vill ha total frihet, finns det inga gränser. Och om det inte finns gränser, finns det inte rätt och fel. Det krävs tydliga gränser om vad som är rätt fel. Och det börjar i hemmet. Hos familjen. Det är där vår identitet och rättskänsla formas. Anarkin är en sjukdom, som Arvidsson i sin ledare presenterar symptomen på. Och det är min egen generation som uppvisar symptomen som mest. Bedrövligt.

Varför frodas det då en romantik bland ungdomar för extremvänstern. Till stor del tror jag det beror på längtan efter gemenskap och att vara passionerad över något stort. En av människans grundbehov är gemenskap, vilket jag vill frimodigt påstå att den uppväxande generationen är svältfödda på. Stockholm uppvisar på många sätt den största tendensen på ensamhet i Sverige. Antalet singelhushåll är extremt många. Men när gemenskapen sätts som en värdegrund, formas kollektivism, och då går gruppens mål före allt annat. Ingen vill ju exkluderas från gemenskapen. Sedan tillkommer också en genuin rättspatos som oftast är missriktad. För att utjämna skillnader i social status tar man därför till odemokratiska metoder som rättfärdigas därför att målet, som uppställs av den kollektiva massan, ses som gott. Notera att demokrati därmed går i konflikt med kollektivismen. Bloggaren Dick Erixon skriver mer om detta.

Kollektivism är inte i längden förenligt med demokrati. Förr eller senare kommer
ideologin på kollisionskurs med individer som tycker och tänker annorlunda.
Då utmålas de som fiender, inte som individer med rätt att tycka
annorlunda.