Dawkins kovändning

Ibland kommer framförs påståenden av de mest oväntade personer. Det är sådana gånger man hajar till och känner sig tvungen att sträcka efter den där föreställda fjärrkontrollen och spela tillbaka bandet. På den brittiska kolumnisten Melanie Phillips blogg på The Spectators hemsida läser jag följande påstående på engelska:

A serious case could be made for a deistic God.

Det är ingen annan än Richard Dawkins, en av de största religionskritikerna i vår tid och författare till bästsäljande Illusionen om Gud, som nu menar att man kan argumentera för en gud (som dock inte är engagerad i sin skapelse), och fortfarande vara intellektuell hederlig.
Här gör Richard Dawkins verkligen en kovändning. Det är samma person som menar att tro på Gud är lika med tron på tomten. Nu går han emot sina egna kategoriska påståenden. I Illusionen om Gud (Leopard förlag) skriver han:

"Tyvärr är det knappast mer sannolikt att han [den deististiske guden] existerar
eller någonsin har existerat. Gudshypotesen är onödig i alla dess former" (sid.
66).

Och

"Evolutionen är något helt för sig genom att den verkligen förklarar varför
företeelser finns som annars skulle vara så osannolika att de i praktiken inte
kunde finnas." (sid. 81).

Enligt Dawkins är hans slutsats "i det närmaste dödsbringande för gudshypotesen". Men nu verkar det som om mannen som en gång för alla ville begrava Gud, väcker honom tillbaka till livet, när han faktiskt menar att en deistisk Guds existens kan hävdas med säkerhet.

Det var på den debatt som ägde rum den 21 oktober i Oxforduniversitetets naturhistoriska museum, mellan Dawkins och den kristne Oxfordmatematikern John Lennox, som den kände ateisten fällde kommentaren.
Melanie Phillips fick dessutom en liten pratstund med Richard Dawkins där han, hellre än att tro på Gud, var mer öppen för teorin om att livet på jorden hade skapats av utomjordisk intelligens(!). Det var nå't nytt. Författaren som menar att Bibeln är en sagobok, tycker att det är mer rimligt att utomjordingar (som själva måste ha en orsak) står bakom universums tillblivelse än Gud. Det börjar närma sig ett djupare personligt problem än ett rent vetenskapligt. Handlar inte den vanligaste kritiken mot Guds existens om vad som orsakade Gud? Nu tycker han att den förklaringen är okej, så länge det inte handlar om Gud (som är oskapad - har alltid funnits).

Frikyrka hjälpte utvisningshotad mamma

För sex år sedan flydde Emily Collins, 31, från Nigeria tillsammans med sina två döttrar för att de skulle slippa könsstympas. Igår morse togs beslutet av migrationsverket att de skulle få stanna. Döttrarna slipper stympning - får stanna i Sverige

Emily Collins, 31, och hennes två döttrar får stanna i Sverige. I går fick
hon beskedet, efter att ha kämpat i över sex år.
- Jag hoppade och skrattade när jag fick veta. Jag ska fira hela helgen,
säger hon till Expressen.

En stor del av engagemanget för Emily Collins ligger hos medlemmarna i frikyrkan Betaniakyrkan, som var först med att arbeta för att Emily och hennes döttrar skulle få stanna. Tillsammans med lokalpolitiker anordnade man demonstrationer, bostad, etc. Faktum är att engagemanget för flyktingar och invandrare är genomgående bland frikyrkor i Sverige. Vissa församlingar är bland de mest integrerade sammanhangen i Sverige - det finns självklart undantag, men det är ändå så att frikyrkokristna är bland de som mest står upp flyktingars rättigheter.

Liberalisering och mänskliga friheter

En av mina kollegor, Mats Tunehag, skriver en intressant kommentar i dagens Världen idag där han tar upp den internationella människohandeln och dess orsaker. Obama och bistånd ingen lösning

Vi vet att arbetslöshet skapar högriskområden för trafficking och gör
människor sårbara för människohandlarnas vidriga bedrägerier. Att skapa riktiga
jobb är därför en avgörande faktor i förebyggandet av trafficking.

Hur lyckas man skapa riktiga jobb för att förebygga människohandeln? Även om den kan kantas av bekymmer pekar Tunehag på den framkomliga vägen:

Ser vi framåt och globalt så ser vi att företagare och entreprenörer behövs
alltmer. Men vi behöver också en ekonomisk politik som främjar frihandel, nya
företag och nya jobb. Det kommer ut cirka två miljarder människor på
arbetsmarknaden de närmaste 20 åren. De behöver jobb. De flesta av dessa
arbetssökande bor i länder där arbetslösheten redan nu är hög; 20, 40 eller 60
procent saknar en tillräcklig inkomst för att försörja sig och sina
familjer.

Här är det viktigt att problematisera verkligheten. Oftast får storföretagen beskyllningar för utnyttjande av arbetskraft, och självklart menar jag att man ska kämpa för humanare arbetsförhållanden, men att bojkotta företagen är nog inte den bästa lösningen. För vad händer vid bojkott? Jo, efterfrågan minskas vilket följs av att folk måste avskedas, vilket leder till situationer där människor luras in i människohandeln som offer i tron att de ska få jobb.

Förrutom arbete som kan förebygga människohandeln utgör demokrati ett verktyg mot människohandeln. Detta tydliggörs i årets upplaga av Trafficking in persons (TIP) report som ges ut av amerikanska State departement utgör.

En vibrerande demokrati är den bästa garantin för mänsklig värdighet och respekt
för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer,
inklusive kvinnor, barn, prostituerade människor, och invandrare, som är
några av de sårbara befolkningarna känsliga för trafficking.

Majoriteten av de länder som TIP-rapporten listar som de som gör minst i kampen mot människohandeln är som att rada upp världens hel- eller halvdiktaturer: Kina, Iran, Syrien, Kuba, Zimbabwe, Ryssland, etc. Under tiden som de länder som gör mest är västerländska/europeiska demokratier (även om de givetvis inte är helt perfekt i alla avseenden).


Här kommer jag in på litet sidospår, men som säkerligen berör många. Man kan fråga sig om stöd åt den demokratiska processen att föredra för att uppnå mänskliga fri- och rättigheter samt arbete och rättstat? Det finns problem med detta synsätt som inte ofta kommer upp till ytan.
I boken Future of freedom, menar Fareed Zakaria, redaktör på Newsweek, att för att uppnå mänskliga fri- och rättigheter måste demokrati vara det sista steget i en frihetlig process. Demokratiska val är ingen universallösning. Tittar vi på Hitler-Tyskland, så vet vi vilka fasansfulla konsekvenser demokratiska val kan få. Istället behöver talar han om en liberalisering (i enlighet med ordet klassiska betydelse). Zakaria exemplifierar med några östasiatiska länder: Sydkorea, Taiwan, Thailand och Malaysia, som regerades av militärjuntor och enpartisystem innan de följde en väg enligt det europeiska mönstret: Kapitalism och rättsstat först, och sedan demokrati.

Dessa regimer liberaliserade ekonomin, rättssystemet, religionsfriheten och
resefriheten, och sedan, årtionden senare, höll fria val.... De mesta tredje
världen-länder som utropade sig till demokratier omedelbart efter deras
oberoendeförklaring, medan de var fattiga och instabila, blev diktaturer inom
ett årtionde.

Även om de ovannämnda länderna inte är perfekta i alla avseenden, är de ändå på god väg, och långt mycket bättre länder att bo i än de hel- och halvdiktaturer som nämns längre upp.

Men liberalism är heller ingen universallösning. Man måste titta djupare än, på det underliggande kulturella tankemönstret. Liberalisering är bara ett verktyg. Den måste fyllas av ett innehåll med starkare substans. Detta är där kristendomen kommer in, vilket har gjort den europeiska kontinenten till vaggan för demokrati och frihet. Det är vårt kristna arv som inte bara fungerar som en moralisk kompass och fundament, eftersom människan har sin värdighet i att vara skapad i Guds avbild (alla alternativa förklaringar förminskar helt enkelt människans värde), utan också som förklaring till den mänskliga drivkraft - Gud är skapare, och vi är skapade i Hans avbild.

Många liberaler missar detta, trots att den klassiska liberalismens förgrundsfigurer var kristna. Utan sitt kristna innehåll blir liberaliseringen i slutändan håglös och egoistisk: Det är MINA friheter och rättigheter som räknas. Inte gemenskapen. Traditioner blir reflexmässigt ogillade som förtryckande, äktenskapliga plikter anses hämma fria sexuella uttryck, noterar statsvetaren David T. Koyzis i Political visions and illusions.

Att männisskor är skapade för att leva i gemenskap är en sanning som
liberalismen har svårt att förstå. På samma sätt, har liberaler det svårt att
erkänna att människor kan vara under legitima plikter och andra förhinder som är
omöjliga går att minska ner till deras frivilliga samtyckande.

Självklart går det inte att generalisera om människor. Det är alltid så att vi brukar agera tvärsemot vår egen världsbild när den inte stämmer överens med verkligheten. Men jag vill ändå framhärda att det är den kristna världsbilden som ligger till grund för en fungerande rättstat med alla dess fördelar. Ytterst sätt är det från den judiskt-kristna traditionen som vi har fått idén om mänskliga rättigheter. Vilket visar sig i den mängd kristna som engagerar sig i trasiga människors liv - traffickingoffer, uteliggare, alkoholister och drogmissbrukare.

Public Halal-tv service

Halal-tv fortsätter att konfundera i Resumés artikel om tjuvinspelningen av grälet med Carl Hamilton, då programledarna inte ville hälsa med att skaka hand. Carl Hamilton i "Det var en tjuvinspelning":

Till exempel gick jag därifrån eftersom jag tyckte att situationen var
obehaglig och aggressiv. De sprang då efter mig, att de då passade på att sätta
på sin inspelningsutrustning noterade jag inte.

Är det på detta sätt programledarna ska vrida och vända på "ofta invanda tankesätt" i Sverige, som det står i programbeskrivningen på Svt:s hemsida? Att inte visa hövlighet genom att hälsa som man bör, för att sedan göra en tjuvinspelning när personen blir förnärmad?

Vad som till synes skulle handla om Carl Hamiltons kommentarer om klassamhället, blev istället ett framprovocerat gräl. Det är ju definitivt mer smaskigt, och skapar dessutom rubriker. Det säger kanske lite grann om utveckligen av Public Service, för hur ärlig är egentligen den journalistiken när intervjupersonen inte ens informeras om han blir inspelad.

Svt ter sig nämligen mer opportunistisk med lanseringen av Halal-tv. Om Svt-ledningen nu tyckte att en reportageserie om hur djupt troende muslimska kvinnor tänker och känner inför mötet med samhället var så intressant, blir det väl dags för en serie om djupt troende kristna då? Nix. Svt tackade nej till den kommande serien Guds hus. Roger Svanell, seriens producent förklarar i Dagen om varför det blev TV8:

Vad har vi för alternativ när SVT inte vill?

TV8 visar på sann journalistisk nyfikenhet. Svt erfar ett "tvång" att vara verka mot "fördomar" som de själva riskerar underblåsa med vad som mer liknar en politisk korrekt Public Halal-tv service. Se gärna också Mao-bloggen på Axess hemsida: SVT underblåser fördomsfullt beteende

Medias olika religionsmåttstockar

Jämför de kommande religionssatsningar som inom kort sänds på Svt respektive TV8:

Svt:s satsning Halal-tv, som börjar ikväll, har diskuterats om det blir balanserat och sakligt. Kommer det att ta upp kritik av religionen, är frågan. Programledarna intervjudades häromdan i DN:

Varför heter programmet "Halal-tv"?
- I islam delar man upp saker i haram och halal. Det är till exempel haram
att äta griskött och halal att äta lammkött. Det handlar om vad som är tillåtet
och otillåtet - och det gäller även handlingar. Mest är det en ordlek; "Halal-tv" är bra och rätt tv.

Och om jag förstår rätt: "Bra och rätt tv"= Bara det Islam tillåter får förekomma. Alltså: Haram göre sig icke besvär.
Även om DN:s följdfråga inte är den vassaste, är svaret nog så talande om vad detta får för konsekvenser:

Innebär det att ni inte kommer att säga åsikter som kan kritisera eller gå
emot islam? Skulle ni till exempel kunna säga att griskött är halal?
- Nej, det kan man inte säga, säger Dalia Azzam Kassem.

Need I say more?
Och nu över till serien Guds hus som har premiär den 9 november på TV8, där ett tv-team kommer att följa några medlemmar i den kristna församlingen Centrumkyrkan i Sundbyberg. Metro skriver om programmets innehåll och inriktning:

För att utmana församlingen har TV8 via facebook castat ett gäng ateister,
sökare och tvivlare som ska ingå i en grupp ledd av en Stanley Sjöberg där de
får lov att diskutera och ifrågasätta.

Gruppen som Stanley Sjöberg kommer leda är en Alphagrupp, en sorts introduktionskurs i kristen tro, som praktiskt alla kristna församlingar anordnar. Där är alla välkomna att lyssna på ett föredrag och diskutera, ge kritiska synpunkter och ställa vilka frågor man än har. Och detta kommer sändas i tv. Så gör man bra och intressant religionstv.

Även om det är två olika mediekanaler som producerar de två programmen, är det ändå ett talande exempel på medias olika måttstockar på religioner. Islam är en intressant och exotisk religion som inte ska ifrågasättas. Kristendom ska ifrågasättas. Jag menar naturligtvis inte att kristendomen inte ska få diskuteras eller ifrågasättas, det tål den, eller att religiösa programledare är sämre än icke-religiösa. Det det handlar om är naturligtvis att media behöver få rätsida i sin behandling av olika religoner.

Frizon för jihadister?

SvD:s ledarsida skriver om terroristexperten Yonah Alexanders besök i Stockholm under veckan. Tankesmedjan Timbro ordnade ett frukostseminarium som jag skulle ha besökt men kunde inte pga annat arbete. Alexander berörde den svenske medborgare som var al-Qaida-terrorist i Irak. ”Ni måste fråga er hur den här mannen kunde bo och verka i Sverige, och plötsligt dyka upp i Irak”, sade Yonah Alexander enligt SvD som i sin tur ger svaret:

Svaret är att svensk lag inte kan hindra någon att åka till det heliga kriget i
Irak, ens om det är väl känt för myndigheterna att personen är knuten till
al-Qaida. För svensk lag spelar det heller ingen roll att personen, med
al-Qaidas ord, slängt sitt svenska pass ”i soporna” för att själv delta i det
jihad han öppet propagerat för i mer än femton år.

Precis. Men det är högst anmärkningsvärt att han fick hålla på att öppet propagera för jihad i 15 år (!) utan någon större reaktion från den svenska staten. Som Ekot rapporterade var svenska myndigheter väl medvetna om hans sympatier.

Mannen kom till Sverige i mitten på 1980-talet och blev svensk medborgare
ungefär tio år senare. Han drog snart till sig Säpos uppmärksamhet på grund sin
aktivitet i islamistiska nätverk. 2004 greps han av dansk säkerhetspolis,
misstänkt för självmordsattackerna i staden Casablanca i Marocko som krävde 45
liv. En dansk domstol avvisade därefter Marockos begäran om utlämning
och mannen återvände till Sverige.
2006 sattes mannen upp på FN:s och EU:s så kallade terrorlistor, och fick sina tillgångar frysta. I maj samma år reste han till Irak, där han enligt Greg Flores ledde verksamheten med att föra in utländska terrorister och låg bakom flera självmordsattentat mot civila.

I förbifarten kan nämnas att trots Ekots hävdande om det var amerikanska trupper som dödade mannen, är det tydligt vad som blev hans död. Ekot avslöjar sig själv:

När trupperna försökte ta sig in i huset besköts de och när de besvarade
elden sårades mannen.
– Efter det sprängde han sig själv och de andra som befann sig i huset till döds med hjälp av en självmordsväst. Totalt dog fem terrorister och tre kvinnor, säger Greg Flores.

Mannen drog med sig 8 personer i döden. Man kan ju undra om de andra var beredda att ge upp frivilligt? Och en sådan person ger Sverige medborgarskap. SvD:s ledarsida igen:

Det vore dock klädsamt om svenska staten gjorde en annan värdering vid
utdelningen av passen. Sverige får inte ses som en frizon för jihadister.
Avvägningarna är svåra, men de måste likväl göras. Hur kommer vi annars att
betrakta vårt regelverk den dagen det är våra egna soldater, exempelvis i
Afghanistan, som hamnar öga mot öga med den hemodlade fienden?

Det vore verkligen klädsamt att de som verkligen behöver ett svenskt pass får det. När det gäller människor som är beredda på att slänga sitt pass "i soporna" till förmån för terrroristverksamhet bör man tänka till lite ytterligare. Annars framstår Sverige verkligen som en fristad för terrorister.

Det finns tusentals kristna familjer som just nu har flytt från sina hem i Mosul i norra Irak pga en stor våldsvåg. Tiotals kristna har mördats och hundratals hem har bränts ner (se här och här) bara pga att de är kristna. Många talar om ett stort kristet uttåg från Irak. Det är dessa som behöver skydd. Som journalist har jag de senaste veckan fått ett antal tips om irakiska kristna som fått avslag på uppehållstillstånd. Samma vecka som massflykten från Mosul startade fick jag ett samtal om 7 stycken kristna irakier som fått avvisningsbesked. Deras hemstad: Mosul. Migrationsverket menar att det inte förekommer något hot mot dem (?). Detta är en skam för Sverige.

Imorgon fredag klockan 14:00 är det ett opinionsmöte i Skärholmens Mikaelikyrkan, i Stockholm, för de kristna i Irak. Mötet är öppet för alla och arrangeras av Spånga Blåband som använder FN-dagen för att lyfta fram de mänskliga rättigheterna på detta sätt.

Riksdagsledamöterna Fredrik Malm (fp), Yilmaz Kerimo (s) och Cecilia Wikström (fp) har tagit upp frågan om de kristna irakiernas situation i riksdagen. Se här, här respektive här.

Ateistiskt luftslott i naiv reklamkampanj

Samtidigt som Alphas (en introduktionskurs i kristen tro) reklamkampanj pågår kontrar brittiska The British Human Association med en motkampanj. I Alphakampanjen är budskapet: Vad skulle du fråga Gud om han existerade. Motbudskapet för att locka nya anhängare till den ateistiska organisationen är: ”Det finns troligen ingen Gud. Nu kan du sluta oroa dig och njuta av livet”.

Spontant kan man ju undra vilken tröst det ateistiska budskapet ger till de som förlorat sina jobb i den pågående finanskrisen. Det är ungefär som när Brian i Monty Python's Life of Brian uppmanas att sjunga "Always look on the bright side of life" när han blir korsfäst. Som en spottloska i ansiktet.

Problemet är bara att när människor ska definiera vad som är njutbart kommer man fram till väldigt olika åsikter. Drar man logiken i den ateistiska organisationens påstående till sin spets får de stora bekymmer. Vissa människor njuter av sådana saker som de flesta av oss skulle se som sjukt och värt att fördöma. Seriemördare, våldtäktsmän och kannibaler finner med all säkerhet njutning i sina avskyvärda handlanden. Men utan en absolut moral, som bara kan grundas i en personlig och allsmäktig Gud, finns det ingen grund att fördöma sådant handlande.

De flesta ateister, eller sekulära humanister som de också kallar sig, menar att det goda samhället ska bygga på vetenskapen. Men vetenskapen är ju ingen bärare av moral. Moralens grund vilar stadigt i tomma luften, som författaren och teologen Francis Schaeffer brukade säga.

I våras besökte jag förlaget Fri tankes bokrelease av Christopher Hitchens "Du store Gud?" Huvudnumret var ett samtal mellan Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund och journalisten Åke Ortmark (som sitter i de svenska Humanisternas styrelse). I den efterföljande frågestunden frågade jag Ortmark var det goda samhället ska finna sin moraliska grund då vetenskapen inte är en bärare av moral. I slutändan kunde Ortmark bara framhärda att mord inte kunde försvaras eftersom det var fel. På grund av att det var dags för nästa fråga blev mitt ”varför är det fel?” hängandes i luften. Och det är precis där som de sekulära humanisterna har sin moraliska grund. Saken blev inte bättre av att representanter från Humanisternas ungdomsorganisation snabbt var framme hos mig och hävdade att de minsann inte trodde på någon objektiv moral. Scary. En ateist kan givetvis vara moralisk. Men vilken grund för moralen har de egentligen? Där bygger man nämligen ett luftslott, vilket reklamkampanjen i Storbrittanien är ett naivt exempel på.

Få kristna på sekulära nyhetsmedier

Associated Press tar upp det faktum att kristna evangelikaler figurerar ofta i nyheterna, men sällan på sekulära nyhetsredaktioner.

Det är oklart exakt hur många evangelikaler som arbetar på
nyhetsredaktionerna, och federala lagar mot religiös diskriminering förhindrar
nyhetschefer att fråga om en arbetssökandes tro. Men Pew Research Center
for the People and the Press rapporterade år 2007 att 8 procent av de
tillfrågade journalisterna på nationella medier svarade att de besökte en kyrka
eller synagoga regelbundet varje vecka. Undersökningen fann också att 29 procent
aldrig gick till gudstjänst. 39 procent svarade att de besöker en
gudstjänst några gånger per år.
En undersökning bland allmänheten fann att 39 procent av amerikanerna säger
att de besöker religiösa möten varje vecka.

Om förhållandena ser ut så här i vad som uppfattas som ett av de mest kulturellt religiösa länderna i världen, hur ser det då ut i ett de mest sekulära? När 39 procent amerikanerna varje vecka går till en gudstjänst, borde väl mer än 8 procent av journalisterna också vara regelbundna gudstjänstbesökare för att en representativ fördelning?

När svenska sekulära medier börjar rapportera mer och mer om religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet, är det konstigt att det finns så få verksamma journalister på sekulära medier som erkänner sig som kristna. Vi svenskar upphöjer ju vår känsla för rättvisa. Allt ska vara jämt fördelat. Är det inte det, så kvoterar vi in det. Män och kvinnor, svenskar och invandrare, etc, etc.

Journalister som är kristna ska däremot kvoteras in, utan ges en rättvis chans att bevisa sig lika duktiga som andra journalister. Dessutom är vore det en styrka för ett nyhetsmedia att journalister som är kristna, de har en unik insikt i det ämne som bevakas mer och mer. Det räknas ju som en fördel om jag vet något om ekonomi om jag skulle söka jobb som ekonomijournalist. Ett plus vore ju om jag har varit verksam inom näringslivet. Som sportkommentator ser vi dessutom oftast idrottare själva. När det är en fotbollsmatch finner vi nästan alltid en tidigare fotbollsspelare som sidekick.

De flesta evangelikala ledare säger att deras mål är inte att evangelisera
på nyhetsredaktionerna, som kräver att journalister sätter sin tro åt sidan för
objektivitetens skull.
"De måste vara journalister främst," [enligt direktorn för en journalistutbildning] "Du behöver inte mer kristna journalister. Du behöver mer journalister som råkar vara kristna om man ska kunna delta med en riktig mångfald på nyhetsredaktionerna.

Oavsett om man kallar sig kristen, muslim, vänster, höger, liberal eller konservativ har man ett ansvar som journalist att söka sanningen och inte att föra fram sina egna värderingar eller åsikter. Och tror att alla kristna journalister skriver under på detta.

Kristofobi i Sverige i dag

Riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus (kd) har lämnat in en skriftlig fråga till utbildningsminister Jan Björklund där han efterfrågar åtgärder mot kristofobin inom den akademiska världen (se här). Bakgrunden är att sju lärare på Lunds universitet protesterar mot valet av den blivande rektorn, Per Eriksson (se här). Skälet: han är engagerad inom frikyrkan och varit med i en pingstkyrka(!). Eriksson är för närvarande chef för forskningsmyndigheten Vinnova och var tidigare rektor på Blekinges Tekniska Högskola, vilket kastar ett löjets skimmer över anklagelserna.

Sacrédeus lyfter även fram den satiriska muskalen Svart som synden som framställer kristna som förtryckare av kvinnor, färgade och homosexuella (se här).

För ett år sedan publicerade SvD Brännpunkt en insändare av Bitte Assarmo om kristofobins tilltagande. Och nog måste jag säga att Sacrédeus fråga till utbildningsministern är på tiden. Han redovisar även Evangeliska världsalliansens (som omfattar 420 miljoner evangelikala kristna i 128 länder) klargörande av intoleransens mekanismer:

Först fråntas minoriteten sitt goda rykte av media. Detta leder till upptrappad
social diskriminering från allmänheten, med inskränkta medborgerliga rättigheter
som följd. Tredje steget är öppen förföljelse.

Något att tänka på nästa gång sekulär media lyfter fram ämnet kristen tro och kyrkor. Eller?