Vi vet att arbetslöshet skapar högriskområden för trafficking och gör
människor sårbara för människohandlarnas vidriga bedrägerier. Att skapa riktiga
jobb är därför en avgörande faktor i förebyggandet av trafficking.
Hur lyckas man skapa riktiga jobb för att förebygga människohandeln? Även om den kan kantas av bekymmer pekar Tunehag på den framkomliga vägen:
Ser vi framåt och globalt så ser vi att företagare och entreprenörer behövs
alltmer. Men vi behöver också en ekonomisk politik som främjar frihandel, nya
företag och nya jobb. Det kommer ut cirka två miljarder människor på
arbetsmarknaden de närmaste 20 åren. De behöver jobb. De flesta av dessa
arbetssökande bor i länder där arbetslösheten redan nu är hög; 20, 40 eller 60
procent saknar en tillräcklig inkomst för att försörja sig och sina
familjer.
Här är det viktigt att problematisera verkligheten. Oftast får storföretagen beskyllningar för utnyttjande av arbetskraft, och självklart menar jag att man ska kämpa för humanare arbetsförhållanden, men att bojkotta företagen är nog inte den bästa lösningen. För vad händer vid bojkott? Jo, efterfrågan minskas vilket följs av att folk måste avskedas, vilket leder till situationer där människor luras in i människohandeln som offer i tron att de ska få jobb.
Förrutom arbete som kan förebygga människohandeln utgör demokrati ett verktyg mot människohandeln. Detta tydliggörs i årets upplaga av Trafficking in persons (TIP) report som ges ut av amerikanska State departement utgör.
En vibrerande demokrati är den bästa garantin för mänsklig värdighet och respekt
för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer,
inklusive kvinnor, barn, prostituerade människor, och invandrare, som är
några av de sårbara befolkningarna känsliga för trafficking.
Majoriteten av de länder som TIP-rapporten listar som de som gör minst i kampen mot människohandeln är som att rada upp världens hel- eller halvdiktaturer: Kina, Iran, Syrien, Kuba, Zimbabwe, Ryssland, etc. Under tiden som de länder som gör mest är västerländska/europeiska demokratier (även om de givetvis inte är helt perfekt i alla avseenden).
Här kommer jag in på litet sidospår, men som säkerligen berör många. Man kan fråga sig om stöd åt den demokratiska processen att föredra för att uppnå mänskliga fri- och rättigheter samt arbete och rättstat? Det finns problem med detta synsätt som inte ofta kommer upp till ytan.
I boken Future of freedom, menar Fareed Zakaria, redaktör på Newsweek, att för att uppnå mänskliga fri- och rättigheter måste demokrati vara det sista steget i en frihetlig process. Demokratiska val är ingen universallösning. Tittar vi på Hitler-Tyskland, så vet vi vilka fasansfulla konsekvenser demokratiska val kan få. Istället behöver talar han om en liberalisering (i enlighet med ordet klassiska betydelse). Zakaria exemplifierar med några östasiatiska länder: Sydkorea, Taiwan, Thailand och Malaysia, som regerades av militärjuntor och enpartisystem innan de följde en väg enligt det europeiska mönstret: Kapitalism och rättsstat först, och sedan demokrati.
Dessa regimer liberaliserade ekonomin, rättssystemet, religionsfriheten och
resefriheten, och sedan, årtionden senare, höll fria val.... De mesta tredje
världen-länder som utropade sig till demokratier omedelbart efter deras
oberoendeförklaring, medan de var fattiga och instabila, blev diktaturer inom
ett årtionde.
Även om de ovannämnda länderna inte är perfekta i alla avseenden, är de ändå på god väg, och långt mycket bättre länder att bo i än de hel- och halvdiktaturer som nämns längre upp.
Men liberalism är heller ingen universallösning. Man måste titta djupare än, på det underliggande kulturella tankemönstret. Liberalisering är bara ett verktyg. Den måste fyllas av ett innehåll med starkare substans. Detta är där kristendomen kommer in, vilket har gjort den europeiska kontinenten till vaggan för demokrati och frihet. Det är vårt kristna arv som inte bara fungerar som en moralisk kompass och fundament, eftersom människan har sin värdighet i att vara skapad i Guds avbild (alla alternativa förklaringar förminskar helt enkelt människans värde), utan också som förklaring till den mänskliga drivkraft - Gud är skapare, och vi är skapade i Hans avbild.
Många liberaler missar detta, trots att den klassiska liberalismens förgrundsfigurer var kristna. Utan sitt kristna innehåll blir liberaliseringen i slutändan håglös och egoistisk: Det är MINA friheter och rättigheter som räknas. Inte gemenskapen. Traditioner blir reflexmässigt ogillade som förtryckande, äktenskapliga plikter anses hämma fria sexuella uttryck, noterar statsvetaren David T. Koyzis i Political visions and illusions.
Att männisskor är skapade för att leva i gemenskap är en sanning som
liberalismen har svårt att förstå. På samma sätt, har liberaler det svårt att
erkänna att människor kan vara under legitima plikter och andra förhinder som är
omöjliga går att minska ner till deras frivilliga samtyckande.
Självklart går det inte att generalisera om människor. Det är alltid så att vi brukar agera tvärsemot vår egen världsbild när den inte stämmer överens med verkligheten. Men jag vill ändå framhärda att det är den kristna världsbilden som ligger till grund för en fungerande rättstat med alla dess fördelar. Ytterst sätt är det från den judiskt-kristna traditionen som vi har fått idén om mänskliga rättigheter. Vilket visar sig i den mängd kristna som engagerar sig i trasiga människors liv - traffickingoffer, uteliggare, alkoholister och drogmissbrukare.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar