Statens medicinska tyckarelit

”Varför är de svenska väljarna mer oroade över genmodifierade grödor än de är bekymrade över medicinsk genteknik”. Det är Smålandspostens ledarsida som ställer den retoriska frågan med anledning av att statsvetaren Maria Hedlund presenterat sin avhandling "Demokratiska genvägar". Frågan är väl värd att ställas i vårt allt mer självcentrerade samhälle. För jag menar att frågan fungerar som en sorts spegelbild på på våra egna egon. Den medicinska gentekniken utgår från att människan är alltings mått. Om stamcellsforskningen kan bidra till at jag får ett bättre liv, så varför inte, resonerar vi. Det är inte ofta som vi stannar och funderar på att vi faktiskt håller förvandla människokroppen till en reservdelsbank. Oron för de genmodifierade grödorna handlar inte om att grönsaker blir i grund och botten konstgjorda. Det får de gärna bli. Så länge de inte är till skada för oss.

Varför lyfts då inte de existensiella frågorna, som har med stamcellsforskningen och gentekniken att göra, in i debatten? Enligt Maria Hedlunds avhandling har denna marginalisering en tung orsak till grund: I stor utsträckning litar politikerna i stor utsträckning på en liten grupp "experter", bland annat kring det prestigefyllda Statens medicinsk etiska råd, uppger Smålandsposten.

Debatten har aldrig lämnat det slutna rummet. Och även om Maria Hedlund
konstaterar att det funnits andra synpunkter och att större perspektiv då och då
har stått på agendan har diskussionen vanligen rört tekniska detaljer. Andra
perspektiv som de mer existentiella dimensionerna har inte fått plats.

När endast tekniska detaljer har legat som en huvudfåra för eliten är den teknokraktiska agendan inte långt borta. Vetenskapen landvinningar tillåter, då ska vi göra det. Oavsett moraliska och existensiella bromsar. Det är samma perspektiv som präglade rashygienen som blev så populärt i början av 1900-talet. Självklart finns det säkert en del moraliska avväganden, men när upptäckarlusten förstärks av de enorma möjligheter sätts den moraliska kompassen inte sällan ur spel. Och avvikande åsikter förringas och omyndigförklaras.

Så har en expertdriven process lett till att den medicinska expertisen har
fått som den velat. Sverige har fått en jämförelsevis tillåtande lagstiftning,
utan någon större debatt vare sig i medier eller i riksdag. Och den som tyckt
något annorlunda anklagades för övrigt av tidigare forskningsminister Leif
Pagrotsky för att ”sätta käppar i hjulet” på ”osakliga, religiösa och
känslomässiga” grunder. Om någon trodde att expertstyret skulle ha lett till att
”konservativa” krafter från universitet, kyrka och ämbetsmannavärld haft en
återhållande verkan på utvecklingen har den alltså fått helt fel.

Så fort någon lyfter fram en avvikande syn på människovärdet och forskningen, är den rådande tyckareliten kvick till att fälla omdömen som förringar dennes ståndpunkt. Därför är det märkligt att, som Smålandsposten avslutar, att när det ställs frågor om riskerna med genmodifierade grödor, så är det ingen som blir anklagad för att vara ute på ”osaklig, religiös och känslomässig grund”. Det visar att EU-bestämmelserna om gurkors utseende är mer viktigare än fostrets rätt till liv.