När bidragsmissbruket blir politiskt korrekt

Stiftelsen Kvinnoforum fick över 150 miljoner kronor för behjärtansvärda ändamål. De sades arbeta med socialt utsatta tjejer i Stockholm, ryska offer för trafficking och aidsdrabbade i Zambia. Men SvD:s och Tv4:s avslöjande om de ekonomiska förhållanden på Kvinnoforum visade att samtidigt som pengarna inte räckte till så anlitade vd:n Bam Björling sitt eget företag för skattefinansierade uppdrag. Ledaren i Norrköpings Tidningar (NT) gör en intressant analys av varför de ekonomiska oegentligheterna på Kvinnoforum inte uppdagades tidigare, utan stiftelsen fortsatte vinna sympati och stöd.

Kanske har många också stirrat sig blinda på vad Kvinnoforum sagt sig vilja
göra, snarare än vad organisationen gjort. Uppföljningen har varit usel. Kanske finns det bidragsgivare som efter någon tid också fattat misstankar. Men att slå larm blir detsamma som att underkänna det egna bidragsbeslutet tidigare. Då är det enklare att försöka avveckla bidraget i tysthet...
Att Sida slösar bort pengar är vi i och för sig vana vid. En del har alltså gått till Kvinnoforum och fiaskon i Ryssland och Zambia.

NT stämplar oegentligheterna som ett politiskt korrekt missbruk. Självklart var det ett behjärtansvärt arbete, och vem ville inte stödja det. Men att inte Sida gjorde en genomgående uppföljning är som att skjuta sig själv i foten. Nu har miljoner skattepengar som var öronmärkta att gå till att hjälpa trasiga människor ur misär spolats ner i toaletten. Bara för att Kvinnoforums arbete passade rätt i tiden.



Det som är politiskt korrekt i dagens samhället behöver med nödvändighet inte vara något dåligt, men det får aldrig innebära ett fritt passerkort förbi kontrollapparaterna. Ideologi får aldrig trumfa sanning. Men när detta görs, då händer det som NT konstaterar - att slå larm, och därmed erkänna att man hade fel, strider mot ett ideologiskt bidragsslöseri. Istället för att erkänna sitt ansvar, vilket är det inger förtroende, mörkar man. Man kan alltid hoppas att Sida lär sig av detta.

Detta mörkande och undlåtenheten att ta sitt ansvar är tyvärr inget som är förbehållet de stora organisationerna utan genomsyrar hela samhällsbygget. Därför måste ansvarstagandet börja i samhällets mest grundläggande beståndsdel - familjen. Och det vinner vi alla på.