Statens medicinsk-etiska råd och Pandoras ask

Statens medicinsk-etiska råd har levererat en promemoria till regeringen som föreslår en utredning om ”läkarhjälp vid självvalt livsslut”. Ekot rapporterar att Rådet inte är enigt om att införa dödshjälp i Sverige, men en majoritet av ledamöterna stödjer förslaget. Men då Rådet föreslår utredningen trots oenighet är budskapet ändå tydligt: man vill ha dödshjälp. Jag antar att brukligt är att en sådan viktig instans inte yttrar sig i en fråga om man inte är enig. Hellre enhet än att köra över medarbetare (men den metoden har man väl tagit efter från alliansregeringen).

Den här bloggen har tidigare tagit upp Statens medicinsk-etiska råd och den problematik som väcks när där råder en ideologi om människan om alltings mått (se här). Enligt en avhandling av statsvetaren Maria Hedlund har den allmänna diskussionen i Rådet vanligen rört tekniska detaljer. Andra perspektiv som de mer existentiella dimensionerna har inte fått plats i tyckarelit utan har trängts undan. Den dagsaktuella frågan om dödshjälp är ännu ett exempel i raden där människosynen definieras av majoriteten. Utan att tänka utsätter man sig för ett sluttande plan där bara majoriteten (oavsett om den har rätt eller inte) får sätta dagordningen på den medicinsk-etiska debatten och därmed också bestämma underlaget för vad som i slutändan legaliseras. Det är så jag tolkar uttalandet från Daniel Tarschys, ordförande för Statens medicinsk-etiska råd, i Ekot:

– Det finns en majoritet i rådet som anser att man under vissa betingelser
ska kunna låta läkaren hjälpa till och det finns andra som är tveksamma eller
negativa till en sådan regel. På den här punkten ber då rådet regeringen att
utreda vidare och kanske med hjälp av Socialstyrelsen försöka få fram regler,
säger Daniel Tarschys.

Det är dock med inlindade ord som Rådet levererar frågeställningen om dödshjälp i sin promemoria . Bland annat (min markering vid längre meningar)"ett behov som sjukvården idag inte tillgodoser" och "Självvalt livslut". Visserligen lyfts frågan om patientpåverkan, men det mänskliga förståndet är inte perfekt eller tillräckligt i sig självt. Vi kan inte veta om patienten verkligen inte blir påverkad av läkaren. Ett enda fall där det "självvalda livsslutet" hos en patient visar sig inte stämma, och det inte finns någon återvändo, skulle vara katastrofalt. Och med tanke på det samhällsklimat som nu råder i Sverige, med mer depresioner, mer upplevda krav, mer ensamhet, kan man verkligen säga att de inte också är faktorer som spelar när en människa kan tänkas begära den dödshjälp, som enligt Statens medicinsk-etiska råd, så inlindat, menar att det finnas ett behov för. Har vi verkligen samvete att riskera människors liv på grund av detta?

Katolske biskopen Anders Arborelius skriver med anledning av detta tänkvärt på SvD Brännpunkt, Dödshjälp inget för Sverige:

Ett samhälle som satsar helhjärtat på vård av patienter i livets
slut­skede visar att det är ett samhälle som bryr sig om alla individer,
svaga som starka. Ett samhälle som istället tillåter läkare att hjälpa sina
patienter att ta livet av sig, är ett samhälle som signalerar att det resignerat
och gett upp arbetet för att ge alla en optimal vård.Våra lagar och beslut
reflekterar våra värderingar. Ger samhället grönt ljus till att begå självmord
när man är svårt sjuk, så reflekterar det en acceptans av självmord och att ett
liv som svårt sjuk inte är värt att leva. Vilka signaler ger det till andra
svårt sjuka? Till funktionshindrade? Till dem i livets slutskede? Till svårt
deprimerade? Vill man som svårt sjuk eller döende ta livet av sig? Är det för
att man verkligen önskar att dö, eller för att man upplever att man ligger sina
nära och kära till last? Att man som ”vård­paket” inte har något
värde.

Ett ja till läkarassisterat självmord riskerar helt enkelt bli en Pandoras ask. Det ser så vackert och attraktivt ut på utsidan, men på insidan väntar katastrof och olycka.
Sveriges alltmer tillåtande lagstiftning i medicinska avseenden visar för mig att politikernas förtröstan på Statens medicinsk-etiska "expertutlåtanden" liknar mest grekernas beroende av Oraklet i Delfi.