Statens medicinsk-etiska råd och Pandoras ask

Statens medicinsk-etiska råd har levererat en promemoria till regeringen som föreslår en utredning om ”läkarhjälp vid självvalt livsslut”. Ekot rapporterar att Rådet inte är enigt om att införa dödshjälp i Sverige, men en majoritet av ledamöterna stödjer förslaget. Men då Rådet föreslår utredningen trots oenighet är budskapet ändå tydligt: man vill ha dödshjälp. Jag antar att brukligt är att en sådan viktig instans inte yttrar sig i en fråga om man inte är enig. Hellre enhet än att köra över medarbetare (men den metoden har man väl tagit efter från alliansregeringen).

Den här bloggen har tidigare tagit upp Statens medicinsk-etiska råd och den problematik som väcks när där råder en ideologi om människan om alltings mått (se här). Enligt en avhandling av statsvetaren Maria Hedlund har den allmänna diskussionen i Rådet vanligen rört tekniska detaljer. Andra perspektiv som de mer existentiella dimensionerna har inte fått plats i tyckarelit utan har trängts undan. Den dagsaktuella frågan om dödshjälp är ännu ett exempel i raden där människosynen definieras av majoriteten. Utan att tänka utsätter man sig för ett sluttande plan där bara majoriteten (oavsett om den har rätt eller inte) får sätta dagordningen på den medicinsk-etiska debatten och därmed också bestämma underlaget för vad som i slutändan legaliseras. Det är så jag tolkar uttalandet från Daniel Tarschys, ordförande för Statens medicinsk-etiska råd, i Ekot:

– Det finns en majoritet i rådet som anser att man under vissa betingelser
ska kunna låta läkaren hjälpa till och det finns andra som är tveksamma eller
negativa till en sådan regel. På den här punkten ber då rådet regeringen att
utreda vidare och kanske med hjälp av Socialstyrelsen försöka få fram regler,
säger Daniel Tarschys.

Det är dock med inlindade ord som Rådet levererar frågeställningen om dödshjälp i sin promemoria . Bland annat (min markering vid längre meningar)"ett behov som sjukvården idag inte tillgodoser" och "Självvalt livslut". Visserligen lyfts frågan om patientpåverkan, men det mänskliga förståndet är inte perfekt eller tillräckligt i sig självt. Vi kan inte veta om patienten verkligen inte blir påverkad av läkaren. Ett enda fall där det "självvalda livsslutet" hos en patient visar sig inte stämma, och det inte finns någon återvändo, skulle vara katastrofalt. Och med tanke på det samhällsklimat som nu råder i Sverige, med mer depresioner, mer upplevda krav, mer ensamhet, kan man verkligen säga att de inte också är faktorer som spelar när en människa kan tänkas begära den dödshjälp, som enligt Statens medicinsk-etiska råd, så inlindat, menar att det finnas ett behov för. Har vi verkligen samvete att riskera människors liv på grund av detta?

Katolske biskopen Anders Arborelius skriver med anledning av detta tänkvärt på SvD Brännpunkt, Dödshjälp inget för Sverige:

Ett samhälle som satsar helhjärtat på vård av patienter i livets
slut­skede visar att det är ett samhälle som bryr sig om alla individer,
svaga som starka. Ett samhälle som istället tillåter läkare att hjälpa sina
patienter att ta livet av sig, är ett samhälle som signalerar att det resignerat
och gett upp arbetet för att ge alla en optimal vård.Våra lagar och beslut
reflekterar våra värderingar. Ger samhället grönt ljus till att begå självmord
när man är svårt sjuk, så reflekterar det en acceptans av självmord och att ett
liv som svårt sjuk inte är värt att leva. Vilka signaler ger det till andra
svårt sjuka? Till funktionshindrade? Till dem i livets slutskede? Till svårt
deprimerade? Vill man som svårt sjuk eller döende ta livet av sig? Är det för
att man verkligen önskar att dö, eller för att man upplever att man ligger sina
nära och kära till last? Att man som ”vård­paket” inte har något
värde.

Ett ja till läkarassisterat självmord riskerar helt enkelt bli en Pandoras ask. Det ser så vackert och attraktivt ut på utsidan, men på insidan väntar katastrof och olycka.
Sveriges alltmer tillåtande lagstiftning i medicinska avseenden visar för mig att politikernas förtröstan på Statens medicinsk-etiska "expertutlåtanden" liknar mest grekernas beroende av Oraklet i Delfi.

Fritt fram för svenska sexualbrottslingar

Svenskt rättsystem behöver ryka upp sig. Detta får inte hända. Ekot rapporterar om att anmälningar om att svenskar som förgripit sig på barn utomlands ytterst sällan leder till något åtal. Det visar en kartläggning av sexualbrott som Stockholms universitet har gjort. Ecpats generalsekreterare Helena Carlén pekar på en av de möjliga förklaringarna.

– Det verkar finnas ett inbyggt motstånd. Handlar det här om ett brott som
har begåtts utomlands så uppstår så många tekniska svårigheter att man lägger
ned det innan man ens försöker. Och jag tror att det finns en risk att det
ligger ett mått av rasism här. Det är inte lika viktigt. För om vi vände på
steken och berättade för våra politiker att varje år kommer personer från
andra sidan jordklotet och förgriper sig på svenska barn, så tror jag att
reaktionen skulle vara helt annorlunda.

Enligt Carlén är osynliggörs sexualbrotten utomlands. De är inte lika viktiga som de som görs här hemma. Budskapet som det svenska rättsväsendet då skickar till sexualbrottslingarna är tydligt: Fritt fram att förgripa sig på barn utomlands. Slutsatsen i rapporten från Stockholms universitet är likadan: i praktiken är det straffritt att åka utomlands och ge sig på barn sexuellt.

Enligt vice chefsåklagaren Marianne Ny beror problemet på dåligt samarbete med polisen i andra länder, men att skjuta ifrån sig kritiken hjälper inte barnen.

Hur ska människor kunna få respekt för lagen om inte brottslingar ställs inför rätta och fälls? Och vad gör vi med de oskyldiga barn vars liv har förstörts av återkommande sexualbrottslingar, som kunde ha fällts om fallen hade setts som lika viktiga som de som sker i Sverige?

Hur långt har wahhabismens hjärntvätt nått?

Om inte den islamistiska fundamentalismen stävjas kan det otänkbara hända att dess anhängare får mer makt här att genomdriva sin extrema agenda än vad de har i den muslimska världen. Orden kan lätt uppfattas som ett utfall av västerländsk islamofobi. Ni vet, den där åkomman som brukar förekomma bland liberaler, kristna och diverse mörkermän. Tvärtom. Varningen kommer från Mohamed Omar, författare och chefredaktör för den muslimska tidskriften Minaret som i dag skriver på Svd Brännpunkt om wahhabismen, som sägs ha format Usama Bin Ladens tänkande, och som söker fäste här i Sverige: Islamistisk sekt hjärntvättar barn.

Många muslimer, inklusive jag själv, är djupt oroade av denna utveckling.
Wahhabiter infiltrerar föreningar och skaffar sig positioner som de använder för
att hjärntvätta våra barn och ung­domar. Muslimer har ofta inte tillräckligt
med kunskap och självförtroende för att stå emot wahhabiternas propaganda. Man
är även rädd för dem på grund av deras hårdföra metoder och tuffa retorik. Det
är framför allt muslimernas ansvar att på alla sätt hindra wahhabismen från att
skaffa sig större inflytande i våra församlingar och organisationer. Om vi inte
gör något idag kommer vi att ångra oss i morgon. I västvärlden har wahhabiterna
funnit jungfruliga jaktmarker, förvirrade och rotlösa tonårspojkar utan stadig
grund i islam som faller offer för deras hjärntvätt.

Det är bra att en sådan artikel från muslimskt håll. Det visar att man tar saken på allvar. Samtidigt är behovet av detta uttalande oroväckande.
Redan sommaren 2005 kunde SR:s Kaliber avslöja att att islamiska friskolor och församlingar i Sverige blir erbjudna finansiering av wahhabitiska organisationer och rika muslimer i Saudiarabien. I utbyte för de medel för delas följer särskilda krav: De vill äga moskén och bestämma vem som ska vara imam för att ha kontroll över moskén.
Ett exempel var al-Salam-skolan i Örebro som fick 150 000–200 000 kronor i månaden från en wahhabitisk missionsstiftelse. Detta ledde till att skolminister Jan Björklund år 2007 satte stopp för dolda ekonomiska bidrag till friskolor - allt skulle redovisas.

Det är nu tre år sedan wahhabismens infiltrering i muslimska församlingar och friskolor uppdagades, och om den fortfarande pågår, vilket Mohamed Omars artikel förutsätter, kom debattartikeln inte en dag för sent. Men sedan måste man fråga: hur långt har wahhabismens infiltrering nått och hur många unga pojkars liv har den redan förstört?