Brott lönar sig då ingen vågar vittna

Behovet av en civilkuragekultur gör sig alltmer känt. Vad händer med den uppväxande generationen när föräldrar pressar sina ungdomar att inte vittna? Det är en fråga som jag ställer mig när jag läser dagens SvD om en enkät som utförts av radioprogrammet Kaliber.

Främst är det föräldrar till lite äldre ungdomar som är oroliga för repressalier
och som därför tvekar eller ibland till och med avråder sina barn från att
anmäla eller vittna.

Av 70 tillfrågade poliser var det 58 som menade de varit med om att föräldrars oro fått sitt barn att inte stå fast vid sin berättelse om brott. Enligt Mikael Jeppson på Stockholms Stödcentrum för unga brottsoffer känner föräldrarna ofta till de som begått brotten. Självklart förstår jag den oro som föräldrar känner inför att låta sitt barn träda fram som vittne pga eventuella hot. Men enligt Stödcentrum är det sällan så att det är farligt att vittna. Här ligger ett ansvar på rättssamhället att bistå familjer med information och stöd.

Något är allvarligt fel när folk upplever att de inte vågar låta sin unga vittna. De signaler detta förmedlar till ungdomarna är att det är brottslingarna som bestämmer och att de själva ska hålla käft när kriminaliteten breder ut sig. Detta är ett av de långtgående konsekvenserna i en kultur där civilkurage är en bristvara. Rättvisa blir inte skipad och kriminella lär sig att brott lönar sig då framtidens generation fostras att inte träda fram. Vad händer när ungdomarna blir vuxna? Det är frågan. Om inte åtgärder sätts in riskerar rättssamhället haverera. Risken finns att framtiden inte blir särskild vacker inför en sådan kollaps.

Oegentligheter i polisens arbete

Oegentligheter inom polisen fortsätter att uppenbara sig. I dag skriver statsåklagaren Nils-Eric Schultz och advokaten Peter Althin gemensamt på DN Debatt om grova tjänstefel som begåtts:

Sedan mitten av 1990-talet har polisväsendet i några av landets större städer,
alltför ofta i samarbete med vissa åklagare, undanhållit bevisning för domstolar
och försvarare i sannolikt hundratals fall. Medvetet felaktiga polisanmälningar
och beslagsprotokoll har upprättats. Väsentlig dokumentation om hur
provokationer och tillslag har gått till, har gömts undan eller förstörts.
Polischefer har egenmäktigt fattat beslut om provokationer som bara åklagare får
besluta om, och vittnen har gömts undan. Allt det här har skett i namn av att
polisen skyddar sina informatörer och infiltratörer. Döljer att privatpersoner
som arbetar för polisen haft avgörande betydelse för att till exempel narkotika
har kunnat beslagtas och att brottslingar kunnat gripas, åtalas och dömas. Vad
man inte framför från polisens sida, är att man därmed också döljer det som
riskerar att bedömas som egna grova tjänstefel, menedsbrott, övergrepp i
rättssak och osant intygande, i samband med den här hanteringen. Det finns inget
lagstöd för det här agerandet. Inga sekretessregler, nödregler eller ens extrema
undantag, som ger polis eller åklagare rätt att gömma undan bevisning för
domstolarna och försvaret.

Redan 2005 skrev Världen idag flera uppmärksammade artiklar om polisens illegala vapenhandel och samarbete med kriminella. Här följer ett litet klipp från granskningen av polishuset i Stockholm:

Total oordning har rått i polisens vapenförråd dit ett antal obehöriga personer
haft tillträde. Ingen kontroll över förvarade vapen har upprätthållits. Vapen
har uppgetts gå till destrueringen men behållits i förrådet. De har kunnat
lånas, de har sålts illegalt. Flera vapen från polisförrådet har dykt upp
i brottslliga sammanhang.

Se resten av artiklarna här