Forum för oreflekterande svar om existentiella frågor

Det är uppfriskande att religionens roll i samhället blir alltmer belyst i tv. Tv-program som Annas eviga, Halal-tv och Guds hus visar att de religiösa frågorna är tillbaka från sin tid som irrelevanta och diskvalificerade i relation till den offentliga debatten. Tiden i skamvrån är över. Frågorna verkar också spela större roll för människor i dagens samhälle. Senast i raden är Humanisternas ordförande Christer Sturmark som ikväll har premiär för ett eget program i TV 8, Sturmark möter. Först ut är artisten Eva Dahlgren. Tidningen Metro tar i dag pulsen på Sturmark (ej online):

"Eva spännande på så sätt att hon är en kreativ människa som tycker att
andlighet är viktigt."

Så långt är allt helt okej. Eva är en riktig bra sångerska som har varit med länge på den svenska artisthimlen. Evas sång Vem tänder stjärnorna? gjorde henne till en symbol för den nyandliga vurmen på 90-talet. Det kommer säkert bli intressant att höra hennes andliga resa då hon i dag bekänner sig till Humanisterna. Men något gör mig ändå konfunderad. Sturmarks skäl för programmet:

"Det behövs ett forum där kloka reflekterande människor talar om existentiella
frågor på ett ickereligiöst sätt."

Och så Eva Dahlgrens skäl i tidningen Humanisten för att hon numera bekänner sig till ateismen:

"Och framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud (...) Så egentligen
lämnade jag frågan med: Jag skiter i om Gud finns eller inte. Men för mig så är
han inte här."

"Kände", "vill inte tro", "jag skiter i om Gud finns", "för mig så är han inte här". Är detta reflekterande svar på de existentiella frågorna? Nej, precis. Tror inte det.

Frilansskribenten Per Ewert och teologen Stefan Gustavsson frågar i Norrbottens-Kuriren Humanisterna och Eva Dahlgren om de anser detta vara ett förnuftigt skäl för ateismen. Än så länge lyser ett svar från Sturmark och Dahlgren med sin frånvaro.

Dagen skriver också om programmet

Får man be mamma komma hem?

I Sverige är toleransen rådande. Det är en viss typ av tolerans som innebär att vissa saker inte får sägas. Det kan upplevas diskrimerande för vissa grupper. Även om vissa saker egentligen är hur normala som helst är det locket på som gäller. Speciellt när det gäller mellanmänskliga relationer måste vara ytterst försiktigt. Något av det mest provocerande att säga nu för tiden är det biologiska mest naturliga relationen mellan en mamma, en pappa och ett barn. Den läxan fick aktionskommittén Bevara äktenskapet, som arbetar för att behålla nuvarande äktenslagstiftning, lära sig förra hösten. Deras reklamkampanj i Stockholms tunnelbanor orsakade ramaskri utan dess like. Att meningen Mamma, Pappa, Barn skulle väcka så starka känslor.

Samtidigt kan man med jämna mellanrum, typ nu, i tidningen Metro se annonser för en kommande erotikmässa. Inte ett knyst där. Trots att det handlar om en branch som skapar en tydlig objektifiering av kvinnor och uppmuntrar en sexualisering av samhället, är det ingen som reagerar. När till och med barn utsätts för det här skräpet, borde det få allmänna opinionen ryta ifrån. Men icke.

Nej, istället skickas Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) på Manpowers annons med en liten bebis och den tillhörande texten "Mamma kom hem..." samt en beskrivning av den moderna familjens problematiska livspussel plus en möjlig lösning. ERK menade att reklamen var en tydlig schablon av könsrollerna och både otidsenlig och nedvärderande för båda könen. Anmälarna menade att reklamen endast uppmanade mammor att komma hem och städa och passa upp. Okej... så vad är då annonserna om erotikmässor? Tidsenlig, eller? Det hjälpte heller inte att Manpower hade en annons där pappa uppmanades komma hem.

Nej, det är ju tur att ERK vet vad de ska prioritera. Och nu vet väl alla barn vad som gäller: Man får inte be mamma komma hem

80-talisters verklighetsflykt

80-talisternas syn på arbete är på tapeten i Metro och ekonomie doktor Anders Parment, som har forskat i ämnet, ger sin syn på saken.

Med 80-talisterna kommer en ny tid på arbetsmarknaden. Nu ska det vara kul
att jobba.
– Det kan vara ett problem att de förväntar sig att alltid ha roligt. Men
inställningen kan även göra att de får det roligare, säger Anders Parment,
ekonomie doktor som forskat kring just 80-talister och skrivit boken ”Generation
Y – framtidens konsumenter och medarbetare gör entré.”

Högsta målet är att alltid ha roligt. I samma serie säger psykiatrikern och chefsöverläkaren, David Eberhard: "Har man blivit itutad från början att man ska vara konstant lycklig, blir olycka ett onaturligt tillstånd". Häri ligger en viktig förklaring till varför vi ser både ett ångestfyllt och förytligat samhälle. Självklart är det inget allmängiltigt men min egen generations jakt efter kickar och nöjen bidrar till en verklighetsflykt som i sig är skadlig. Yta blir viktigare än djup. Känslomässig tillfredställelse blir viktigare än vad som är sant och rätt. Och när ytan inte tillfredsställer sätter ångesten eftersom det "naturliga tillståndet av lycka" inte infinner sig. Neil Postman tar upp en del av detta i sin bok Amusing ourselves to death från 1985 där han beskriver hur den oändliga törsten efter nöjen leder till tomma liv och beroendet av televiserad underhållning (som ofta inte är något annat än hjärndöd) förvandlar människor till apatiska soffpotatisar. Mänskligheten fördummas helt enkelt. Se filmen WALL-E för en perfekt illustration av detta.