Vurmen för ideologisk och religiös kitsch

I dag skriver jag i Världen idag om den populärkulturens kapning av ideologier och religion (samt lite vice versa), Ideologiskt och religiöst kitsch. Här kommer ett udrag som behandlar modevärlden:

Är då den populärkulturella reduceringen av revolutionsikoner något att
applådera? Kan man släta över en t-shirt med Che Guevara-tryck eller en keps med
en kommuniststjärna? Jag köper att det inte alltid är ideologiskt motiverat.
Snarare en vurm för det kitschiga. Men naivt är det. För vad betyder symbolerna
för dem som levt i ofrihet och förtryck under dessa?

Det förvridna ärlighetsklimatet

Min gamla kollega Felicia Svaeren kommeterade häromdagen i Världen idag Skillnaden mellan vulgär och ärlig om vissa kändisars behov av att vara ärliga, dvs hänge sig åt vulgära påhopp. Det handlar så klart om den senaste tidens debatt om Katrin Zytomierska utfall i Idol, samt hennes exmans, Alex Schulmans, "spontana ärlighet" om människor de stöter på.

Alex och Katrin är inte ensamma, men de är typexempel på något slags förvridet
ärlighetsklimat som råder i Sverige i dag och som anses vara häftigt. Inget är
heligt och inget är fult att säga. Att människor blir ledsna och sårade är bara
grädden på moset.

Jag har tidigare kommenterat här på bloggen den tystnadskultur som finns kring traditionella begrepp. "Mamma, Pappa, Barn" och "Får man mamma komma hem" ska tabubeläggas, under tiden som det vulgära och grova ska förbli allmänt gods (se här).
Detta förvridna ärlighetsklimatet, som Felicia skriver, innebär att det offentliga samtalet riskerar urholkas på medmänsklig respekt. I dag är det inte ovanligt med grova personpåhopp i offentliga debatter. Människor blir baktalade, samtidigt som falska leenden visas upp likt tunna filmkulisser. När människor blir sårade pga denna "ärlighet" får de skylla sig själva. De ska ju tåla ärlighet, tänker man. Istället är det en mobbingkultur som breder ut sig och det är vi, som konsumerar denna aptitretande smörja, som är den påhejande folkhopen. De konsekvenser som följer av detta är inte sällan krossade självbilder och sargade identiteter.

Är det barn vi dödar?

Jag kan inget annat än rekomendera Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare Stefan Gustavssons analys av den senaste tidens abortdebatt på SVT, i nya programmet Annas eviga , samt i tidningen Dagens artikelserie där en sjuksköterska intervjuas om abort som vardag. Se Stefans inlägg på CredoAkademins blogg här och här.

Speciellt bra är analysen av Hanne Kjöllers (ledarskribent på DN) och Marcus Birros (poet och författare) utgångspunkt för frågan om embryots, fostrets, barnets egen status i Annas eviga. Är det barn vi dödar, lät programledarens fråga.

När Hanne Kjöller fick ordet var hennes svar följande: ”Det är ju så att det
finns en juridisk term för när ett embryo blir ett foster och när ett foster
blir ett barn … Ett foster eller ett embryo är inte en människa i lagens mening.
Alltså definitionen för mig är den som finns i svensk lagstiftning. Alltså att
ett barn är ett barn i vecka 27 eller när det föds utanför kroppen och kan andas
själv.”

Den logiska konsekvensen med ett sådant resonemang formuleras av Stefan i en följdfråga:

Vad innebär ett sådant synsätt i 1930-talets Tyskland eller i Sydafrika från
1948 till 1990-talets början? Hanne Kjöller skulle självklart svara att det var
vidriga raslagar som måste kritiseras. Nästa följdfråga blir då: Definitionen av
människans status i tysk eller sydafrikansk lag måste bedömas och kritiseras.
Varför gäller det inte svensk lag? Varför räcker det att bara utgå från
lagstiftningens definition av människan här?

Enligt samma logik som Kjöllers var det alltså rätt av regimerna i Tyskland och Sydafrika att upprätthålla raslagarna, som var fastslagna i deras lagstiftning.

Marcus Birro gav ett mycket sympatiskt intryck, samt en hel del bra kommentarer. Däremot pekar Stefan ändå på inkonsekvensen i hans utgångspunkt, för vad som bedömdes vara ett barn, som enligt honom låg i att föräldrarna hade tolkningsföreträde.

[H]ans hållning [är] lika godtycklig som Hannes Kjöllers: ”Det är en fråga vi
bör ställa till föräldrarna, de har tolkningsföreträdet.” Barnets status är
beroende av föräldrarnas möjlighet och föräldrarnas känslor.

Om föräldrarna till ett barn anser att barnet inte har mänskligt värde, även när det är fött, vad ger mig då rätten att kritisera dem för en avskyvärd människosyn? Det är ju föräldrarna som har tolkningsföreträde.

Sätt dessa förhållningssätt i relation till Mats Selanders (ordförande i Människorätt för ofödda) utgångspunkt och bedöm själv vad som anses vara den mest rimligaste av de tre:

Programledaren höll upp en bild av ett” åtta veckor gammalt embryo” och bad om
kommentarer. Frågan gick först till Mats: ”Varför är det här ett barn, enligt dig?”
Mats svarade: ”Därför att det biologiskt är en människa, det har två mänskliga föräldrar, det har ett typiskt mänskligt DNA, det är en biologisk organism som tillhör arten homo sapiens. Det är en människa; en människa under utveckling, men det är det många som är, under utveckling och ibland under avveckling, men det avgör inte vår mänsklighet, hur utvecklade vi är. Det är en liten människa.”
Mats Selanders utgångspunkt var biologin.

Abortdebatten har verkligen skärpts till. Det är bra. Samtidigt håller jag för pannan när personpåhopp äger rum, vare sig det är från båda håll i debatten. Författaren Anna Ekelund som medverkade i Svt:s Debatt i ämnet för några veckor ger en tydlig illustration från programmet, i krönikan Stoppa skyttegravskriget bland feministerna, som inte nådde tv-tittarnas öron:

"Hade jag haft en kniv hade jag stuckit den i honom", hör jag någon väsa i
publiken, riktat mot MRO-ordföranden och abortmotståndaren Mats Selander. Vi har just diskuterat abort i Debatt i SVT.

En sådan inställning är inte värdigt ett samhälle som stoltserar med sina demokratiska värderingar och agerar världsamvete. Skärpning i debatttonen.

Får man be mamma komma hem?

I Sverige är toleransen rådande. Det är en viss typ av tolerans som innebär att vissa saker inte får sägas. Det kan upplevas diskrimerande för vissa grupper. Även om vissa saker egentligen är hur normala som helst är det locket på som gäller. Speciellt när det gäller mellanmänskliga relationer måste vara ytterst försiktigt. Något av det mest provocerande att säga nu för tiden är det biologiska mest naturliga relationen mellan en mamma, en pappa och ett barn. Den läxan fick aktionskommittén Bevara äktenskapet, som arbetar för att behålla nuvarande äktenslagstiftning, lära sig förra hösten. Deras reklamkampanj i Stockholms tunnelbanor orsakade ramaskri utan dess like. Att meningen Mamma, Pappa, Barn skulle väcka så starka känslor.

Samtidigt kan man med jämna mellanrum, typ nu, i tidningen Metro se annonser för en kommande erotikmässa. Inte ett knyst där. Trots att det handlar om en branch som skapar en tydlig objektifiering av kvinnor och uppmuntrar en sexualisering av samhället, är det ingen som reagerar. När till och med barn utsätts för det här skräpet, borde det få allmänna opinionen ryta ifrån. Men icke.

Nej, istället skickas Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) på Manpowers annons med en liten bebis och den tillhörande texten "Mamma kom hem..." samt en beskrivning av den moderna familjens problematiska livspussel plus en möjlig lösning. ERK menade att reklamen var en tydlig schablon av könsrollerna och både otidsenlig och nedvärderande för båda könen. Anmälarna menade att reklamen endast uppmanade mammor att komma hem och städa och passa upp. Okej... så vad är då annonserna om erotikmässor? Tidsenlig, eller? Det hjälpte heller inte att Manpower hade en annons där pappa uppmanades komma hem.

Nej, det är ju tur att ERK vet vad de ska prioritera. Och nu vet väl alla barn vad som gäller: Man får inte be mamma komma hem

Jag, en coach?

Aftonbladet går vidare i granskningen av lifecoachningstrenden. I dag är det Anna Granath och Petra Mede, aktuella med Svt:s ”Morgonsoffan” och med en parodi på självhjälpsbok, som presenterar rätt så intressanta insikter om coachningsbranchen. De har också en show i form av en låtsasföreläsning som baseras på boken där det utropas:

”Äntligen! Efter tre långa dars tuff utbildning är jag en färdigutbildad coach!”
– Man kan skoja om det, men vissa utbildningar är faktiskt inte längre än
så, säger Anna. Ändå lägger människor sina liv i kortutbildade coachers
händer.

Granath och Mede vänder sig också mot att inom självhjälpsbranschen läggs det mesta av ansvaret på individen.

Har du en taskig chef? Jobba med att hantera jobbsituationen. Är din kompis
alltid försenad? Jobba på varför du blir så irriterad.
– Ingenting sätts in
i ett sammanhäng där man talar om exempelvis samhällsstrukturer, säger Anna.
Allt handlar också om att hitta sitt rätta jag som förutsätts vara mjukt, fint
och godhjärtat – trots att människors inre jag även innehåller mindre smickrande
egenskaper som lathet och girighet.

Samtidigt påminner ju Mede och Granath om coacher de också. Samma sak med mig själv. Coacher som coachar folk att inte lägga sina liv i händerna på coacher. Känn på den insikten!

Barn i ideologisk forskning

Jag kan inte låta bli att ställa mig frågande kring genusteoretisk undervisning för barn i förskolor, nu senast framlyft i DN med rubriken Lek i skogen gör barn jämlika. Självklart är det så att barn ska fostras till att bli hjälpsamma och respektfulla individer, men något klingar oroväckande när vuxna lägger på ideologiskt bundna teorier om mellanmänskliga relationer som fortfarande är på forskningsstadiet i barnuppfostran. Förskolebarnen görs därmed till försökskaniner i en ideologisk driven forskning.

Eva Ärlemalm-Hagsér, adjunkt på Mälardalens högskola och doktorand intervjuas i DN:

– Barns egna berättelser och observationer av lek, i exempelvis skogen, kan
hjälpa oss forskare och pedagoger att förstå vilken roll miljöerna spelar i
barnens lek. Hur vissa lekar eller redskap, som bandyklubbor eller cyklar,
snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek,
säger hon.
På Fastebols förskola i Järfälla är personalen medveten om
strukturerna som ”skapar” kön/genus hos barn och vuxna. Och att de som
pedagoger, enligt läroplanen, har i uppdrag att ge varje barn ”rätten till både
utveckling och lärande oberoende av kön”.

"Könskodade", "försvårar gränsöverskridande lek", "strukturen som 'skapar' kön/genus", "rätten till både utveckling och lärande oberoende av kön".... Personligen skulle jag vilja ha dessa ord definierade för mig innan mina framtida barn kommer in en sådan förskola. Det räcker antagligen inte med att låta barn vara barn och låta dem utveckla sina egna unika personligheter, samt utifrån detta lära dem rätt och fel. Nu måste de indoktrineras i en ideologiskt driven forskning också.

Evangelium enligt lifecoachning

Trenden med lifecoachning håller i sig. Men det är en trend med många baksidor. Många bluffmakare och egofixerade "rådgivare" finns det i vårt avlånga land. Samtidigt pekar trenden på ett postmodernt symptom i vår tid - snabba genvägar till snabba resultat. I grund och botten handlar lifecoachningstrenden om att Jaget vill skapa en mer bekvämare verklighet för en själv och ens egna preferenser. Det har blivit samhällets nya evangelium. Det glada budskapet om ett bättre liv.

Aftonbladet publicerar i dag en sorglig historia om en tjej som ville ha ett bättre liv, och sökte därför hjälp hos en coach, men det hela slutade i kollaps. Coachad – till kollaps.

I februari skrev jag en krönika i ämnet lifecoachningens evangelium i tidningen Världen idag:

Nyliberalism i kristen skrud

Fixa ditt liv – det går snabbt. Så lyder evangelium enligt
coachingsamhället. Vare sig det handlar om sex, föräldraskap, karriär, dåligt
självförtroende och depression, så kan coachen hjälpa dig. Förändra ditt
tänkande och du förändrar ditt liv. ”Det enda skälet till varför man inte har
det man vill ha, beror på att man tänker mer på det man inte vill ha”, ”Välj
glädje och skapa lycka”, ”Tänk bara att du är en pengamagnet, så kommer
rikedomarna” är några av budorden.Vare sig det handlar om namnkunniga apostlar
som Kay Pollack (Så som i himmelen) och Rhonda Byrne (The Secret – Hemligheten), eller mindre kända, så har lifecoachingevangeliet slagit igenom.
Bästsäljarlistor världen över talar sitt tydliga språk. Människan vill förändra
sitt liv, och det nu. Allt blir som du önskar dig, tänk bara positivt.Tänkandet
är visserligen viktigt. Ett sant sådant. Dock kan jag inte förmå att underkasta
mig lifecoachingläran. Skälet? Det är ett hån mot sant tänkande. Och idéer har
konsekvenser. Vad sägs om påståendet att man får det man inte vill ha, på grund
av att man tänker mer på detta? Den logiska följden: De sex miljoner judar som
dog under Förintelsen får skylla sig själva. Detsamma gäller för alla som dog i
Tsunamin, annandag jul 2004. Och vi ska inte prata om Rwanda och Darfur. Kay
Pollacks mantra ”Välj glädje och skapa lycka” låter minst sagt arrogant när man
sätter det i det här perspektivet.DN-journalisten PO Tidholm beskriver
träffsäkert fenomenet med självhjälpsböcker och framgångs­coaching som
”nyliberalism i andlig skrud” och ”postmodernismens genomslag i det privata
livet”. Han menar att budskapet är att allt är upp till individen; alla kan
uppfinna sin egen identitet. ”Skapa det liv DU längtar efter” är den nya tidens
lovsång. Coachens storslagna löften har kanske främst funnit sina lärjungar i
80-talisterna. Enligt ekonomie doktor Anders Parment ser den här generationen
arbetet i första hand som självförverkligande, lojaliteten ifrågasätts och
individualismen växer.Vad som saknas är en protestantisk arbetsetik och sant
logiskt tänkande. Hårt arbete, talang, utbildning, tur och inte minst tålamod
verkar inte heller få plats i det nya evangeliet. Tidskrävande reflektion över
nya livslärdomar byts ut mot snabba lösningar och en känslomässig insikt.Inte
minst vi kristna verkar ha hakat på coachingtrenden. Vi pratar om
söndagspredikningar som lifecoachande undervisning. Vi vill hjälpa människor att
nå sina mål, säger man. Synden definieras därför om som Jantelagen, och dess
avskaffande som Frälsningen.Om vi alltid tror att vi har otur kommer vi få otur,
hävdar en annan. Omvänt betyder det alltså att om vi alltid tror att vi har tur
kommer vi att ha tur. Är det ett budskap som tilltalar en arbetslös och
ensamstående fyrabarnsmamma?PO Tidholm skulle kalla det nyliberalism i kristen
skrud. Kort sagt, vi blir våra egna gudar.

Lättkränkta myndigheter

Kränkthetskulturen börjar breda ut sig i statsapparaten. Nu senast är det Livsmedelsverket som inte tålde det oskyldiga skämtet med nyckelhålsmärkta tårtor i Delicatos reklamkampanj i Stockholms tunnelbanor. Delade meningar om tårtbråk:

Kampanjen har varit uppskattad av kunderna och belönats med det prestigefyllda
priset Guldägget. Men den senaste reklamen, där en chokladtårta har garnerats
med ett nyckelhål i florsocker, har fått Livsmedelsverket att reagera. Ordet
nyckelhålsmärkt, som är skrivet i glasyr under tårtan, är varumärkesskyddat,
menar myndigheten, som krävde att Delicato skulle dra tillbaka reklamen.

I det stora hela kan vem som helst se att det handlar om ett oskyldigt skämt. Nyckelhålsmärkningen förekommer inte i reklamkampanjen för att ge sken av att tårtorna är mer hälsosamma än andra tårtor, utan för att det just handlar om ironi. Hade syftet varit att presentera någon form av hälsotårta, då hade det varit ett tydligt varumärkesintrång om det skett utan Livsmedelsverkets godkännande och då hade myndigheten gjort rätt i att reagera. Här är det som om man inte fattar poängen. Delicatos reklamkampanj är känd för att driva med hälsohysterin och de gängse kostreglerna om vad man "får" eller "inte får" äta. Med bilder på bakverk åtföljt av texter som "garanterat fritt från fullkorn" och "har du prövat tårtmetoden?" har kampanjen till och med belönats med det prestigefyllda reklampriset Guldägget. Finns det inte bättre saker som Livsmedelsverket kan ägna sin tid åt? Tror de verkligen att folk skulle gå på skämtet eller att Delicato menade allvar med den ironiska reklamen?

Desto storsintare är Delicato som lydde uppmaningen och skickade till och med fem tårtor till Livsmedelsverket med ordet "förlåt" skrivet i glasyr. Nu får i alla fall tjänstemännen på myndigheten kalasa på tårtor till fikat. Skönt att incidenten slutade väl och att myndigheten kunde ro historien i hamn så att oskyldiga Delicatokonsumenter inte skulle tro att tårtan verkligen innebar en förbättring i kostvanorna.

Brott lönar sig då ingen vågar vittna

Behovet av en civilkuragekultur gör sig alltmer känt. Vad händer med den uppväxande generationen när föräldrar pressar sina ungdomar att inte vittna? Det är en fråga som jag ställer mig när jag läser dagens SvD om en enkät som utförts av radioprogrammet Kaliber.

Främst är det föräldrar till lite äldre ungdomar som är oroliga för repressalier
och som därför tvekar eller ibland till och med avråder sina barn från att
anmäla eller vittna.

Av 70 tillfrågade poliser var det 58 som menade de varit med om att föräldrars oro fått sitt barn att inte stå fast vid sin berättelse om brott. Enligt Mikael Jeppson på Stockholms Stödcentrum för unga brottsoffer känner föräldrarna ofta till de som begått brotten. Självklart förstår jag den oro som föräldrar känner inför att låta sitt barn träda fram som vittne pga eventuella hot. Men enligt Stödcentrum är det sällan så att det är farligt att vittna. Här ligger ett ansvar på rättssamhället att bistå familjer med information och stöd.

Något är allvarligt fel när folk upplever att de inte vågar låta sin unga vittna. De signaler detta förmedlar till ungdomarna är att det är brottslingarna som bestämmer och att de själva ska hålla käft när kriminaliteten breder ut sig. Detta är ett av de långtgående konsekvenserna i en kultur där civilkurage är en bristvara. Rättvisa blir inte skipad och kriminella lär sig att brott lönar sig då framtidens generation fostras att inte träda fram. Vad händer när ungdomarna blir vuxna? Det är frågan. Om inte åtgärder sätts in riskerar rättssamhället haverera. Risken finns att framtiden inte blir särskild vacker inför en sådan kollaps.

Oegentligheter i polisens arbete

Oegentligheter inom polisen fortsätter att uppenbara sig. I dag skriver statsåklagaren Nils-Eric Schultz och advokaten Peter Althin gemensamt på DN Debatt om grova tjänstefel som begåtts:

Sedan mitten av 1990-talet har polisväsendet i några av landets större städer,
alltför ofta i samarbete med vissa åklagare, undanhållit bevisning för domstolar
och försvarare i sannolikt hundratals fall. Medvetet felaktiga polisanmälningar
och beslagsprotokoll har upprättats. Väsentlig dokumentation om hur
provokationer och tillslag har gått till, har gömts undan eller förstörts.
Polischefer har egenmäktigt fattat beslut om provokationer som bara åklagare får
besluta om, och vittnen har gömts undan. Allt det här har skett i namn av att
polisen skyddar sina informatörer och infiltratörer. Döljer att privatpersoner
som arbetar för polisen haft avgörande betydelse för att till exempel narkotika
har kunnat beslagtas och att brottslingar kunnat gripas, åtalas och dömas. Vad
man inte framför från polisens sida, är att man därmed också döljer det som
riskerar att bedömas som egna grova tjänstefel, menedsbrott, övergrepp i
rättssak och osant intygande, i samband med den här hanteringen. Det finns inget
lagstöd för det här agerandet. Inga sekretessregler, nödregler eller ens extrema
undantag, som ger polis eller åklagare rätt att gömma undan bevisning för
domstolarna och försvaret.

Redan 2005 skrev Världen idag flera uppmärksammade artiklar om polisens illegala vapenhandel och samarbete med kriminella. Här följer ett litet klipp från granskningen av polishuset i Stockholm:

Total oordning har rått i polisens vapenförråd dit ett antal obehöriga personer
haft tillträde. Ingen kontroll över förvarade vapen har upprätthållits. Vapen
har uppgetts gå till destrueringen men behållits i förrådet. De har kunnat
lånas, de har sålts illegalt. Flera vapen från polisförrådet har dykt upp
i brottslliga sammanhang.

Se resten av artiklarna här

DO är inte alls fel ute om Gudstroende

Expressens ledarskribent Johannes Forssberg kommenterar debatten om den blivande Lundarektorn Per Eriksson (som i dag blev officiellt utsedd av regeringen) samt Lennart Sacrédeus' (kd) riksdagsfråga om åtgärder mot kristofobin i den akademiska världen. Forssberg har en del intressanta punkter om att troende inte ska förklara sin tro off-limit i den offentliga debatten. "I stället borde de sluta smussla med gud. Komma ut ur garderoben," skriver han.

Men Forssberg blandar äpplen och päron när han menar att Sacrédeus´fråga har med religionskritik att göra och att han vill lagstifta mot detta. Riktigt illa blir det när han jämför med Islamiska konferensens arbete för att jämställa religionskritik med rasism. Till saken hör att Katri Linna, som 2009 blir superdiskrimineringsombudsman, i tidningen Dagen menar att "man kan säga ganska många fientliga saker om religiösa grupper som man aldrig skulle drömma om att säga om en folkgrupp." Detta tar Johannes Forssberg som intäkt på att religionskritik förväntas bli ett favoritämne för den nye super-DO:n:

Genom att jämställa etnisk och religiös tillhörighet vill man göra
religionskritik lika off-limit som rashat.

Givetvis ska man kunna kritisera och debattera religion (helst med sakliga argument, men det är min åsikt). Men det är inte detta saken gäller. Ingen ska behöva bli diskriminerad - nekas anställning, inträde på en klubb, utbildning, etc - pga samfunds- eller religionstillhörighet - lika mycket om man är kvinna, man, invandrare, svensk, gammal, ung, heterosexuell eller homosexuell. Det är inte samma sak som kritik eller debatt kring en religion. Därför är Katri Linna inte alls fel ute. Lennart Sacrédeus är inne på samma spår:

- Att kritisera en religion är något helt annat än att en enskild medlem
ska bli ifrågasatt utifrån sin samfundstillhörighet eller livsåskådning.

Frizon för jihadister?

SvD:s ledarsida skriver om terroristexperten Yonah Alexanders besök i Stockholm under veckan. Tankesmedjan Timbro ordnade ett frukostseminarium som jag skulle ha besökt men kunde inte pga annat arbete. Alexander berörde den svenske medborgare som var al-Qaida-terrorist i Irak. ”Ni måste fråga er hur den här mannen kunde bo och verka i Sverige, och plötsligt dyka upp i Irak”, sade Yonah Alexander enligt SvD som i sin tur ger svaret:

Svaret är att svensk lag inte kan hindra någon att åka till det heliga kriget i
Irak, ens om det är väl känt för myndigheterna att personen är knuten till
al-Qaida. För svensk lag spelar det heller ingen roll att personen, med
al-Qaidas ord, slängt sitt svenska pass ”i soporna” för att själv delta i det
jihad han öppet propagerat för i mer än femton år.

Precis. Men det är högst anmärkningsvärt att han fick hålla på att öppet propagera för jihad i 15 år (!) utan någon större reaktion från den svenska staten. Som Ekot rapporterade var svenska myndigheter väl medvetna om hans sympatier.

Mannen kom till Sverige i mitten på 1980-talet och blev svensk medborgare
ungefär tio år senare. Han drog snart till sig Säpos uppmärksamhet på grund sin
aktivitet i islamistiska nätverk. 2004 greps han av dansk säkerhetspolis,
misstänkt för självmordsattackerna i staden Casablanca i Marocko som krävde 45
liv. En dansk domstol avvisade därefter Marockos begäran om utlämning
och mannen återvände till Sverige.
2006 sattes mannen upp på FN:s och EU:s så kallade terrorlistor, och fick sina tillgångar frysta. I maj samma år reste han till Irak, där han enligt Greg Flores ledde verksamheten med att föra in utländska terrorister och låg bakom flera självmordsattentat mot civila.

I förbifarten kan nämnas att trots Ekots hävdande om det var amerikanska trupper som dödade mannen, är det tydligt vad som blev hans död. Ekot avslöjar sig själv:

När trupperna försökte ta sig in i huset besköts de och när de besvarade
elden sårades mannen.
– Efter det sprängde han sig själv och de andra som befann sig i huset till döds med hjälp av en självmordsväst. Totalt dog fem terrorister och tre kvinnor, säger Greg Flores.

Mannen drog med sig 8 personer i döden. Man kan ju undra om de andra var beredda att ge upp frivilligt? Och en sådan person ger Sverige medborgarskap. SvD:s ledarsida igen:

Det vore dock klädsamt om svenska staten gjorde en annan värdering vid
utdelningen av passen. Sverige får inte ses som en frizon för jihadister.
Avvägningarna är svåra, men de måste likväl göras. Hur kommer vi annars att
betrakta vårt regelverk den dagen det är våra egna soldater, exempelvis i
Afghanistan, som hamnar öga mot öga med den hemodlade fienden?

Det vore verkligen klädsamt att de som verkligen behöver ett svenskt pass får det. När det gäller människor som är beredda på att slänga sitt pass "i soporna" till förmån för terrroristverksamhet bör man tänka till lite ytterligare. Annars framstår Sverige verkligen som en fristad för terrorister.

Det finns tusentals kristna familjer som just nu har flytt från sina hem i Mosul i norra Irak pga en stor våldsvåg. Tiotals kristna har mördats och hundratals hem har bränts ner (se här och här) bara pga att de är kristna. Många talar om ett stort kristet uttåg från Irak. Det är dessa som behöver skydd. Som journalist har jag de senaste veckan fått ett antal tips om irakiska kristna som fått avslag på uppehållstillstånd. Samma vecka som massflykten från Mosul startade fick jag ett samtal om 7 stycken kristna irakier som fått avvisningsbesked. Deras hemstad: Mosul. Migrationsverket menar att det inte förekommer något hot mot dem (?). Detta är en skam för Sverige.

Imorgon fredag klockan 14:00 är det ett opinionsmöte i Skärholmens Mikaelikyrkan, i Stockholm, för de kristna i Irak. Mötet är öppet för alla och arrangeras av Spånga Blåband som använder FN-dagen för att lyfta fram de mänskliga rättigheterna på detta sätt.

Riksdagsledamöterna Fredrik Malm (fp), Yilmaz Kerimo (s) och Cecilia Wikström (fp) har tagit upp frågan om de kristna irakiernas situation i riksdagen. Se här, här respektive här.

Vetenskapsinkvisationen missar genusideologisk propaganda

Via Axess och MAO-bloggen får jag reda på att institutionerna vid Lunds universitet ska genuscertifieras. Det är genusprofessorn Tiina Rosenberg som leder arbetet. Johan Lunberg kommenterar:

Dessa experter skall inte bara tillhandahålla utbildning för universitetets
samtliga lärare i genusteori, utan de skall också kontrollera att de specifika
genusdirektiven efterlevs på enskilda institutioner.

Jag undrar om de sju lärarna vid den naturvetenskapliga fakulteten, som tyckte att den blivande rektorn Per Eriksson var olämplig på grund av hans frikyrkoengagemang, kommer att ställa sig bakom certifieringen? Det handlar ju om att påbjuda lärarna vissa åsikter som går i strid med naturvetenskapen - att det finns skillnad mellan könen. Som Johan Lundberg skriver på Axess hemsida:

[T]rots mina förvisso ringa kunskaper i genusteori [har jag] ändå uppsnappat att
kön är en i högsta grad svävande kategori utan egentlig bas i biologin.

Vart är den vetenskapliga inkvisationen nu? Var det inte en sådan ideologisk spridning som de fruktade från den nye rektorn?
Med tanke på att det är den svenska queerteorins hemvist som vill göra åsikt till norm infinner sig ironin omedelbart. De normupplösande representanterna vid akademin vill att deras åsikter ska bli normativa. Tiina Rosenbergs genusideologi kan snart bli normerande för hela Lunds universitet.

Smittskyddsinstitutet tar lagen i egna händer

Den statliga myndigheten Smittskyddsinstitutet beslutade sig för att leka lagstiftare:



– Vi anser numera att spridning av hiv inte bör vara kriminaliserat.



Så lät det när Jan Albert, professor i smittskydd och ansvarig för hiv-sektionen på Smittskyddsinstitutet (SMI), uttalade sig om myndighetens inställning till kriminaliseringen av spridningen av hiv i Dagens Medicin. Albert fick medhåll av Ragnar Norrby, generaldirektör för SMI, som menade "att kriminaliseringen av hiv-smittspridning försvårar ett effektivt preventionsarbete". Hur ett effektivt preventionsarbete går ihop med att myndigheten vägrar hjälpa polisen att utföra DNA-analyser i jakten på en hiv-man, förstår jag inte. Är inte polisens gripade av en hiv-förbrytare i sig ett preventionsarbete?

SMI blev dock tagna i öronen av ansvarig statsråd som förklarade hur lagen ser ut, att myndigheten är skyldiga att hjälpa polisen. Det verkar vara så lätt för statliga myndigheter att glömma sitt uppdrag, vilket varken är lagstiftande eller opinionsbildande. Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Kristofobi i Sverige i dag - del 2

Forsknings- och högskoleminister Lars Leijonborg (fp) har kommit med ett svar på riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus (kd) skriftliga fråga om åtgärder mot kristofobi inom den akademiska världen.

Leijonborg har ställt sig kallsinnig till Sacrédeus begäran och menar att det
inte behövs några sådana åtgärder. Han framhåller att alla har rätt till en
religiös uppfattning men att forskare och studenter har, även de, rätt att
uttrycka sig kritiskt om religioner, skriver TT.

Notera dock att frågan inte gäller kritik mot religioner, vilket är en självklarhet, utan om Per Eriksson, som troende kristen och medlem i en frikyrka, ska diskvalifiseras från ett arbete enbart pga sin samfundstillhörighet. Leijonborg är så vitt jag vet själv medlem i Svenska missionskyrkan, så han borde kunna bättre än så.

Se här för hela svaret och här för frågan.

Svensk låsmedsfabrik + arbetstillfällen = mänskligt lidande?

- När Assa Abloy väljer att investera inom en illegal bosättning, så
investerar de också i fortsatt mänskligt lidande, för både israeler och
palestinier. Det innebär även att det svenska företaget bidrar till att motverka
fredsprocessen, eftersom bosättningspolitiken är ett av de största hindren för
denna process, säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia.

Så lät det när SwedWatch, Svenska kyrkan och Diakonia presenterade en rapport om låssmedsföretagets fabrik i en israelisk bosättning på Västbanken. En fabrik som bidrar med arbetstillfällen för såväl israeler och palestinier. Men av någon märklig anledning anser rapportförfattarna att fabriken investerar i mänskligt lidande. Nu flyttar dock fabriken och runt 100 människor blir arbetslösa. det var väl trevligt, eller?

Bloggen Didduk har grävt mer i fallet: Diakonia och Svenska Kyrkan skapar arbetslöshet på Västbanken.

När kommer rapporterna och fabriksnedläggningarna av svenskägda företag i de verkliga diktaturerna?

Ateistiskt luftslott i naiv reklamkampanj

Samtidigt som Alphas (en introduktionskurs i kristen tro) reklamkampanj pågår kontrar brittiska The British Human Association med en motkampanj. I Alphakampanjen är budskapet: Vad skulle du fråga Gud om han existerade. Motbudskapet för att locka nya anhängare till den ateistiska organisationen är: ”Det finns troligen ingen Gud. Nu kan du sluta oroa dig och njuta av livet”.

Spontant kan man ju undra vilken tröst det ateistiska budskapet ger till de som förlorat sina jobb i den pågående finanskrisen. Det är ungefär som när Brian i Monty Python's Life of Brian uppmanas att sjunga "Always look on the bright side of life" när han blir korsfäst. Som en spottloska i ansiktet.

Problemet är bara att när människor ska definiera vad som är njutbart kommer man fram till väldigt olika åsikter. Drar man logiken i den ateistiska organisationens påstående till sin spets får de stora bekymmer. Vissa människor njuter av sådana saker som de flesta av oss skulle se som sjukt och värt att fördöma. Seriemördare, våldtäktsmän och kannibaler finner med all säkerhet njutning i sina avskyvärda handlanden. Men utan en absolut moral, som bara kan grundas i en personlig och allsmäktig Gud, finns det ingen grund att fördöma sådant handlande.

De flesta ateister, eller sekulära humanister som de också kallar sig, menar att det goda samhället ska bygga på vetenskapen. Men vetenskapen är ju ingen bärare av moral. Moralens grund vilar stadigt i tomma luften, som författaren och teologen Francis Schaeffer brukade säga.

I våras besökte jag förlaget Fri tankes bokrelease av Christopher Hitchens "Du store Gud?" Huvudnumret var ett samtal mellan Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund och journalisten Åke Ortmark (som sitter i de svenska Humanisternas styrelse). I den efterföljande frågestunden frågade jag Ortmark var det goda samhället ska finna sin moraliska grund då vetenskapen inte är en bärare av moral. I slutändan kunde Ortmark bara framhärda att mord inte kunde försvaras eftersom det var fel. På grund av att det var dags för nästa fråga blev mitt ”varför är det fel?” hängandes i luften. Och det är precis där som de sekulära humanisterna har sin moraliska grund. Saken blev inte bättre av att representanter från Humanisternas ungdomsorganisation snabbt var framme hos mig och hävdade att de minsann inte trodde på någon objektiv moral. Scary. En ateist kan givetvis vara moralisk. Men vilken grund för moralen har de egentligen? Där bygger man nämligen ett luftslott, vilket reklamkampanjen i Storbrittanien är ett naivt exempel på.

Få kristna på sekulära nyhetsmedier

Associated Press tar upp det faktum att kristna evangelikaler figurerar ofta i nyheterna, men sällan på sekulära nyhetsredaktioner.

Det är oklart exakt hur många evangelikaler som arbetar på
nyhetsredaktionerna, och federala lagar mot religiös diskriminering förhindrar
nyhetschefer att fråga om en arbetssökandes tro. Men Pew Research Center
for the People and the Press rapporterade år 2007 att 8 procent av de
tillfrågade journalisterna på nationella medier svarade att de besökte en kyrka
eller synagoga regelbundet varje vecka. Undersökningen fann också att 29 procent
aldrig gick till gudstjänst. 39 procent svarade att de besöker en
gudstjänst några gånger per år.
En undersökning bland allmänheten fann att 39 procent av amerikanerna säger
att de besöker religiösa möten varje vecka.

Om förhållandena ser ut så här i vad som uppfattas som ett av de mest kulturellt religiösa länderna i världen, hur ser det då ut i ett de mest sekulära? När 39 procent amerikanerna varje vecka går till en gudstjänst, borde väl mer än 8 procent av journalisterna också vara regelbundna gudstjänstbesökare för att en representativ fördelning?

När svenska sekulära medier börjar rapportera mer och mer om religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet, är det konstigt att det finns så få verksamma journalister på sekulära medier som erkänner sig som kristna. Vi svenskar upphöjer ju vår känsla för rättvisa. Allt ska vara jämt fördelat. Är det inte det, så kvoterar vi in det. Män och kvinnor, svenskar och invandrare, etc, etc.

Journalister som är kristna ska däremot kvoteras in, utan ges en rättvis chans att bevisa sig lika duktiga som andra journalister. Dessutom är vore det en styrka för ett nyhetsmedia att journalister som är kristna, de har en unik insikt i det ämne som bevakas mer och mer. Det räknas ju som en fördel om jag vet något om ekonomi om jag skulle söka jobb som ekonomijournalist. Ett plus vore ju om jag har varit verksam inom näringslivet. Som sportkommentator ser vi dessutom oftast idrottare själva. När det är en fotbollsmatch finner vi nästan alltid en tidigare fotbollsspelare som sidekick.

De flesta evangelikala ledare säger att deras mål är inte att evangelisera
på nyhetsredaktionerna, som kräver att journalister sätter sin tro åt sidan för
objektivitetens skull.
"De måste vara journalister främst," [enligt direktorn för en journalistutbildning] "Du behöver inte mer kristna journalister. Du behöver mer journalister som råkar vara kristna om man ska kunna delta med en riktig mångfald på nyhetsredaktionerna.

Oavsett om man kallar sig kristen, muslim, vänster, höger, liberal eller konservativ har man ett ansvar som journalist att söka sanningen och inte att föra fram sina egna värderingar eller åsikter. Och tror att alla kristna journalister skriver under på detta.

Kristofobi i Sverige i dag

Riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus (kd) har lämnat in en skriftlig fråga till utbildningsminister Jan Björklund där han efterfrågar åtgärder mot kristofobin inom den akademiska världen (se här). Bakgrunden är att sju lärare på Lunds universitet protesterar mot valet av den blivande rektorn, Per Eriksson (se här). Skälet: han är engagerad inom frikyrkan och varit med i en pingstkyrka(!). Eriksson är för närvarande chef för forskningsmyndigheten Vinnova och var tidigare rektor på Blekinges Tekniska Högskola, vilket kastar ett löjets skimmer över anklagelserna.

Sacrédeus lyfter även fram den satiriska muskalen Svart som synden som framställer kristna som förtryckare av kvinnor, färgade och homosexuella (se här).

För ett år sedan publicerade SvD Brännpunkt en insändare av Bitte Assarmo om kristofobins tilltagande. Och nog måste jag säga att Sacrédeus fråga till utbildningsministern är på tiden. Han redovisar även Evangeliska världsalliansens (som omfattar 420 miljoner evangelikala kristna i 128 länder) klargörande av intoleransens mekanismer:

Först fråntas minoriteten sitt goda rykte av media. Detta leder till upptrappad
social diskriminering från allmänheten, med inskränkta medborgerliga rättigheter
som följd. Tredje steget är öppen förföljelse.

Något att tänka på nästa gång sekulär media lyfter fram ämnet kristen tro och kyrkor. Eller?

Kampen mot det gigantiska egot

Poeten och författaren Marcus Birro skriver om nutidsmänniskans politiskt korrekta drev mot familjen:

Se dig omkring. Ta en paus på tio minuter och tänk efter. Hur mycket av
allt det du omger dig med dagligen äger något värde? Bloggen du läser?
Programmen på tv? Din tid framför datorn? Eller dina relationer? Dina barn? Din
flickvän? Hur mycket av allt det du anser dig vara tvungen att hinna med berikar
ditt liv, stärker ditt hjärta, är en del av ande och tolerans, samhörighet,
innerlighet och kärlek? Allting tjuter som ett billarm. Väldigt lite vill dig
något gott. Den nya, cyniska människan tar allt större plats. Det gigantiska
egot sjunger sin lovsång. Halvkändisar som legat sked med kvartskändisar ler mot
dig från retuscherade bilder, skriker åt dig att du inte behöver någon annan än
dig själv. De ljuger. Deras leenden är hat.

Vi lever i en tid av sönderfall, i en tid när familjen och tvåsamheten
attackeras. Det är lätt att ge efter. Det är lätt att falla som regnet, neråt,
ner i jorden. Mitt i all denna förvirring är kärleken som ett serum. Den
trofasta tvåsamheten är en enorm kraft. Tvåsamheten och familjen är en slags
gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser
kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av
allting. Det är som om allting tunnas ut, som dimma. Medier, böcker, litteratur;
allt riskerar att förvandlas till dimma. Kärleken är allt annat än dimma. Liksom
litteraturen.

Det gigantiska egot är liktydigt med nutidsmänniskans tomma personlighet. som Birro antyder inledningsvis finner nutidsmänniskan värde främst från obetydliga saker. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att nutidsmänniskan knarkar konsumentvaror, upplevelser, partners, självhjälpsterapi. Allt för att bekräfta sig själv. Nutidsmänniskan existerar för sin egen skull. JAGET är i centrum. Och det är en obarmhärtig tyrann. Det gigantiska egot tolererar ingen annan än sig själv som tillvarons centrum.
En sådan livshållning är underminerar sant mänskligt liv. Den amerikanske filosofen och teologen J.P. Moreland ger i sin mycket läsvärda bok Kingdom Triangle några mycket tankvärda karaktärsdrag hos nutidsmänniskans tomma jag:

• Det tomma jaget är oerhört indivivualistisk: Vad vi än prioriterar i våra liv - oavsett om något är rätt och gott i sig självt - så gör vi det för vår egen skull.
• Det tomma jaget är infantilt: Upp i trettioårs-åldern drar många människor idag med ett mycket barnsligt beteende - det finns enorm hunger efter att konsumera sex, underhållning, prylar, etc. Det infantila jaget måste hela tiden gå till mötes och få sina begär omedelbart mättade. Hårt och gediget arbete försöker man undvika för snabba genvägar.
• Det tomma jaget är narcissistisk: Narcissism innebär helt enkelt självupptagenhet. Relationer manipuleras för ens egen skull. Självuppoffring är inte att tala om. Allt omkring en finns till för ens egna behov.
• Det tomma jaget är passivt: Hellre passiv konsumtion än aktivt engagemang präglar det tomma jaget.

Romantiken kring den tillåtna extremvänstern

Svenska dagbladets Claes Arvidsson tar upp vänsterns problem med politiskt våld med anledning av att filmen The Baader Meinhof Complex har gått upp på biograferna. Filmen är en renodlad actionfilm med verklighetsanknytning i den kommunistiska Röda arméfraktionens terroristdåd på 1970-talet.

Romantiken lever vidare och frodas bland en popvänster som ibland vill hänga
borgarskapet eller som Fredrik Strage bagatellisera symbolerna (DN 10/10). När
SSU i Stockholm vill skicka rosor till dem som påstod sig ha matförgiftat
personal på Svenskt Näringsliv är det symtom på något sjukt. Sjukare är förstås
det politiska våld som utövas av grupper som AFA.

När kommer det att hållas manifestationer och demonstrationer mot Antifascistisk aktion lika mycket som det sker mot nazistiska grupper? När är det dags för det civila samhället att sätta ner foten mot våldet och skadegörelsen som präglar Reclaim the street? Antidemokratiska våldsaktioner är förstås oförlåtliga oavsett gärningsmännens ideologiska tillhörighet. Men det är som om extremvänsterns våldsdåd ursäktas mer än extremhögerns. I samband med European Social Forum i Malmö fick polisen order om att inte ingripa mot våldsmakarna som tog till gatorna i kampen för "rättvisare" värld. Malmöpolisen kallade sin taktik för "anpassad offensiv”, för att inte se mer skadegörelse äga rum. Dumheter, kallar jag det. En tillåtande attityd signalerar bara att det är okej med våldsdåd.

En liknelse som jag hört berättas flera gånger: En litet barn, som sitter med sin mamma på en buss, sparkar med benen mot en äldre dam som sitter mittemot. När mamman uppmanas att tillrättvisa barnet, svarar hon bara att hon är för en fri uppfostran. Barnet ska själv komma på vad som är rätt och fel. Plöstligt stiger en äldre man upp ur sitt säte, ställer sig framför mamman och spottar henne i ansiktet. Mamman är självklart chockad. Mannen säger att han också fick en "fri uppfostran". Berättelsens budskap: En tillåtande attityd leverar inga rättsprinciper till en uppväxande generation. Och det för med sig konsekvenser.

Om den anarkistiska popvänster, som Arvidsson skriver om, får sätta dagordningen och prägla samhället med sin värdegrund finns det ingen garanti för rättssäkerhet. En allmän känsla eller uppfattning om vad som är rättvist eller gott i vår postmoderna tid, där allting glider, är inte tillräcklig. Om vi vill ha total frihet, finns det inga gränser. Och om det inte finns gränser, finns det inte rätt och fel. Det krävs tydliga gränser om vad som är rätt fel. Och det börjar i hemmet. Hos familjen. Det är där vår identitet och rättskänsla formas. Anarkin är en sjukdom, som Arvidsson i sin ledare presenterar symptomen på. Och det är min egen generation som uppvisar symptomen som mest. Bedrövligt.

Varför frodas det då en romantik bland ungdomar för extremvänstern. Till stor del tror jag det beror på längtan efter gemenskap och att vara passionerad över något stort. En av människans grundbehov är gemenskap, vilket jag vill frimodigt påstå att den uppväxande generationen är svältfödda på. Stockholm uppvisar på många sätt den största tendensen på ensamhet i Sverige. Antalet singelhushåll är extremt många. Men när gemenskapen sätts som en värdegrund, formas kollektivism, och då går gruppens mål före allt annat. Ingen vill ju exkluderas från gemenskapen. Sedan tillkommer också en genuin rättspatos som oftast är missriktad. För att utjämna skillnader i social status tar man därför till odemokratiska metoder som rättfärdigas därför att målet, som uppställs av den kollektiva massan, ses som gott. Notera att demokrati därmed går i konflikt med kollektivismen. Bloggaren Dick Erixon skriver mer om detta.

Kollektivism är inte i längden förenligt med demokrati. Förr eller senare kommer
ideologin på kollisionskurs med individer som tycker och tänker annorlunda.
Då utmålas de som fiender, inte som individer med rätt att tycka
annorlunda.

En självgod västerländsk humanistkofta

Inte ofta Aftonbladet publicerar en sådan bra kolumn. Anna Ekelund levererar konstruktiv kritik mot det självgoda västerländska samhället.

Varje år föds cirka 120 barn med Downs syndrom i Sverige. Men hur blir det
i framtiden? I dag vill flera landsting erbjuda alla gravida NUPP/KUB-test.
Varför? För att lindra föräldrars oro eller för att stressa dem? Är det en
besparingsåtgärd? Ju färre barn med särskilda behov desto mindre kostnad för
staten.
Det är klart att var och en fattar beslut utifrån sina drömmar och
förutsättningar, men sedan när blev världen en bättre plats för att alla är
perfekta vid födseln?
Att värdera pojkar högre än flickor är för oss
gammalmodigt.
Vi upprörs, startar kampanjer, ber makthavare när tillfälle
ges att klandra Kina och Indien för att de aborterar flickfoster. Vi klär upp
vårt förakt i en självgod västerländsk humanistkofta.
För vad säger att barn
med Downs syndrom skulle lida mer än en kinesisk eller indisk flicka? Är inte
svenska skäl att inte föda lika lumpet irrationella som de kinesiska?

80-talisters verklighetsflykt

80-talisternas syn på arbete är på tapeten i Metro och ekonomie doktor Anders Parment, som har forskat i ämnet, ger sin syn på saken.

Med 80-talisterna kommer en ny tid på arbetsmarknaden. Nu ska det vara kul
att jobba.
– Det kan vara ett problem att de förväntar sig att alltid ha roligt. Men
inställningen kan även göra att de får det roligare, säger Anders Parment,
ekonomie doktor som forskat kring just 80-talister och skrivit boken ”Generation
Y – framtidens konsumenter och medarbetare gör entré.”

Högsta målet är att alltid ha roligt. I samma serie säger psykiatrikern och chefsöverläkaren, David Eberhard: "Har man blivit itutad från början att man ska vara konstant lycklig, blir olycka ett onaturligt tillstånd". Häri ligger en viktig förklaring till varför vi ser både ett ångestfyllt och förytligat samhälle. Självklart är det inget allmängiltigt men min egen generations jakt efter kickar och nöjen bidrar till en verklighetsflykt som i sig är skadlig. Yta blir viktigare än djup. Känslomässig tillfredställelse blir viktigare än vad som är sant och rätt. Och när ytan inte tillfredsställer sätter ångesten eftersom det "naturliga tillståndet av lycka" inte infinner sig. Neil Postman tar upp en del av detta i sin bok Amusing ourselves to death från 1985 där han beskriver hur den oändliga törsten efter nöjen leder till tomma liv och beroendet av televiserad underhållning (som ofta inte är något annat än hjärndöd) förvandlar människor till apatiska soffpotatisar. Mänskligheten fördummas helt enkelt. Se filmen WALL-E för en perfekt illustration av detta.