Flyttanmälan i bloggosfären

Framöver kommer jag att blogga på en av Världen idags nystartade bloggar. Övriga bloggare är Ruben Agnarsson, ansvarig utgivare och tillförordnade chefredaktör, Siewert Öholm, näringslivsredaktör, Mats Tunehag, utrikesredaktör, Maria Andersson, kultur- och ledarskribent, Syftet är att kommentera dagsaktuella händelser och följa upp nyhetsflödet. Bloggarna blir ytterligare ett sätt att bedriva opinionsbildning för Världen idag. Klicka här för att komma till Världen idags bloggar.

Ärkebiskopen och vädergudarna

Jag skriver på debattsajten Newsmill om ärkebiskop Anders Wejryds multireligiösa klimatmöte Interfaith Climate Summit som börjar i dag. Maken till religionssynkretism på klimatmötet och den multireligiösa ceremoni som äger rum ikväll i Uppsala domkyrka är svår att finna. Här är ett smakprov från min artikel Vilken gud talar Wejryd om?:

Inför vilken gud uppförs då den interreligiösa ceremonin på i dag fredag
med tanke på alla de böner som kommer riktas till diverse gudar? Det
synkretistiska inslaget som ceremonin ger sken av är slående. Kyrkorummet är ju
helgat åt bara den treenige Guden – Fadern, Sonen och den Helige Anden. Inga
andra gudar. Eller menar ärkebiskopen att det finns plats för mer än en gud i
den Svenska kyrkan? Han har ju tidigare antytt att hans kyrka är öppen för alla.
Menar Wejryd då också olika religionsutövningar som står i tydlig konflikt med
kyrkans lära?

Aftonbladet blundar för barnets rättigheter

Aftonbladets Wendela publicerade häromdagen en hårt vinklad artikel. Anna-Karin Dahlström, 37, stod i adoptionskö i 2,5 år och räknade med att sända sin ansökan till Vietnam i början av nästa år. Men nu har Sveriges regering stoppat adoptioner av vietnamesiska barn.

Hela artikeln är ett typexempel på den attityd många vuxna i det västerländska samhället uppvisar. Barn är en rättighet. Och allt som hindrar den rättigheten är en grov kränkning av den vuxne. Dahlström säger:

- Jag tror inte att någon, som inte varit med om det här, kan förstå hur
psykiskt påfrestande det är. Jo, kanske par som försökt få biologiska barn
tillsammans men inte har lyckats kan sätta sig in i det. Det är så fruktansvärt
ensamt!

Givetvis kan det säkert vara påfrestande om man som vuxen längtar efter att få barn, men inte kan få ett. Men den längtan kan aldrig, får aldrig gå ut över barnets rättigheter. Den svenska regeringen utmålas som skurken i dramat. Nedryckaren i artikeln är tydlig: "Anna-Karin Dahlström skulle adoptera från Vietnam – då sa regeringen stopp" (min markering). Även adoptionsorganisationerna får sig en känga då Dahlström "anser att de inte arbetar tillräckligt hårt för sina ensamstående medlemmar". Men vad som inte framkommer i artikeln är skälet varför den svenska regeringen satte stopp för adoptioner från Vietnam. Det hela rör sig om flera uppgifter att adoptionsindustrin bygger på människohandel i Vietnam. Socialminister Göran Hägglund säger i ett pressmeddelande 23 oktober:

- Det är för regeringen helt centralt att det enskilda barnets och de biologiska
föräldrarnas rättigheter respekteras i adoptionsverksamheten. Det har kommit
oroande signaler om att barn kan vara föremål för handel i Vietnam. Enligt
svensk lagstiftning kan vi bara samarbeta med länder som kan säkerställa
respekten för barnets rättigheter. Det är därför vi nu avstår från att förlänga
avtalet.

Det har bland annat förekommit att de biologiska mammorna fått betalt i samband med att de lämnat ifrån sig sina nyfödda barn och att de biologiska föräldrarna inte informerats om konsekvenserna av att de lämnar ifrån sig sitt barn för adoption. Det framkom också exempel på förfalskade handlingar.



Om man jämför de konsekvenser barnet utsätts för, i relation till den frustration en vuxen känner inför att inte få sin "rättighet" till barn uppfylld, är det inget snack om saken. Barnets rättighet till sitt ursprung, identitet, att inte handskas med som en handelsvara, etc vida överstiger den vuxens längtan efter ett barn. Barnkonventionen slår fast allt detta. Även rätten till en mamma och en pappa. Kontentan då? Barn är helt enkelt ingen rättighet.

Diplomatisk grannsämja?

Dagens Nyheter rapporterar de angivna skälen på ett samrådsmöte där östermalmare fick argumentera varför de inte vill att den israeliska ambassaden ska få flytta in i ett färdigrenoverat hus i Nobelparken, vilket de redan har skrivit på ett tioårigt hyresavtal för år 2007:

• Ett plan fullproppat med bomber kan lätt ställa in siktet på den gamla k-märkta villan i Nobelparken.
• En bomblastad båt kan komma sjövägen och ställa till en rekorderlig smäll.
• Barnens kära pulkabacke förstörs av staket och pollare.
• De fina träden kan skadas av markarbeten.
• Gator och omtyckta promenadstråk kan stängas av vid demonstrationer och yttre hot.
• Kollektivtrafiken på Strandvägen kan drabbas.
• Nationalstadsparken får inte bebyggas hur som helst.
• Ambassadbygget skapar ett fientligt intryck.
• - Kan inte Island ha sin ambassad i huset i stället? undrade en talare.

Vilken skärpa på argumentationens (ironi)! Jag undrar om de kära östermalmarna är medvetna om att Israel redan har sin provisoriska ambassad bara ett par kvarter bort på Storgatan 31.

Forum för oreflekterande svar om existentiella frågor

Det är uppfriskande att religionens roll i samhället blir alltmer belyst i tv. Tv-program som Annas eviga, Halal-tv och Guds hus visar att de religiösa frågorna är tillbaka från sin tid som irrelevanta och diskvalificerade i relation till den offentliga debatten. Tiden i skamvrån är över. Frågorna verkar också spela större roll för människor i dagens samhälle. Senast i raden är Humanisternas ordförande Christer Sturmark som ikväll har premiär för ett eget program i TV 8, Sturmark möter. Först ut är artisten Eva Dahlgren. Tidningen Metro tar i dag pulsen på Sturmark (ej online):

"Eva spännande på så sätt att hon är en kreativ människa som tycker att
andlighet är viktigt."

Så långt är allt helt okej. Eva är en riktig bra sångerska som har varit med länge på den svenska artisthimlen. Evas sång Vem tänder stjärnorna? gjorde henne till en symbol för den nyandliga vurmen på 90-talet. Det kommer säkert bli intressant att höra hennes andliga resa då hon i dag bekänner sig till Humanisterna. Men något gör mig ändå konfunderad. Sturmarks skäl för programmet:

"Det behövs ett forum där kloka reflekterande människor talar om existentiella
frågor på ett ickereligiöst sätt."

Och så Eva Dahlgrens skäl i tidningen Humanisten för att hon numera bekänner sig till ateismen:

"Och framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud (...) Så egentligen
lämnade jag frågan med: Jag skiter i om Gud finns eller inte. Men för mig så är
han inte här."

"Kände", "vill inte tro", "jag skiter i om Gud finns", "för mig så är han inte här". Är detta reflekterande svar på de existentiella frågorna? Nej, precis. Tror inte det.

Frilansskribenten Per Ewert och teologen Stefan Gustavsson frågar i Norrbottens-Kuriren Humanisterna och Eva Dahlgren om de anser detta vara ett förnuftigt skäl för ateismen. Än så länge lyser ett svar från Sturmark och Dahlgren med sin frånvaro.

Dagen skriver också om programmet

Människofientlig djurrättsaktivism

Det verkar som om föreningen Djurens rätt vill införa en artsneutral barnkonvention. Ja, du läste rätt. På sin hemsida skriver de: "Djurens Rätt kräver en barnkonvention, med rättigheter som gäller alla ungar, inte bara våra egna." Bland annat rätt till kontakt med båda föräldrarna, menar föreningen. Det var ju skoj. När vi människor själva i den politiska korrekthetens namn vill beröva barn rätten till en mamma och en pappa, så ska djurungarna istället få den rätten. Det är rena upp och ner vända världen. Djur är inte människor. Vi lever inte i fablernas värld. Vem kan vid sina sinnens fulla bruk påstå att en djurunges liv går före ett barns liv? Om ett vilt farligt djur attackerar mina barn skulle min första tanke inte vara om jag skulle bryta mot någon form av djurbarnskonvention ifall jag sköt ner djuret.

Maria Haldesten skriver bra om detta i en krönika i GP:

Vi bör inte plåga djuren. Vi bör inte transportera dem på hänsynslöst vis
eller hålla dem under grymma förhållanden. Vi bör värna om att djurskyddslagarna
efterlevs och i vissa fall skärps. Men att sluta använda djur för vår egen
vinning vore orimligt. Jag väljer gärna närproducerat till julbordet. Men jag
vill inte skippa julskinkan. Och jag tänker inte ge upp varken varmfordrade
läderstövlar i vinterkylan eller neka mina sjuka barn medicin framforskad via
djurförsök.

Det är ett grovt övertramp som sker när djur jämställs med människor. Hos vissa djurrättskaktivister verkar det slå slint så att man till och med tar till hot och trakasserier. Som när det uppdagades härmoveckan att döttrarna till en pälshandlare på Södermalm i Stockholm hotades. Göran Larsson blev ännu en i raden av butiksägare som får stänga sin affär efter dessa rättshaveristers framfart. Svt rapporterar:

-Det som nu gör att jag slutar är att man skrivit brev till mina döttrar
och i ganska hotfulla ordalag anser att de ska gripa in och se till att jag
slutar, annars kommer det hända saker och det är något som jag har väldigt svårt
att ta på mitt ansvar att de ska bli utsatta för, säger Göran Larsson.

Aktivisterna verkar ha låtit förståndet flyga all världens kos. I sin nitiskhet för värnandet om djuren har man gått över gränsen och likställt dem med människor. De har till och med gjort så att djuren ses som mer värda än människor. Konsekvenserna är ödesdigra, vilket dessa hot är ett bevis på.
Djur är inte mer värdefullare än människor. Självklart ska djur värnas om, men man ska inte hota affärsinnehavare (vilket dessutom har lett till att fler har fått stänga ner sin affärsverksamhet - i år har det kommit 80-90 polisanmälningar om trakasserier mot olika pälshandlare). Heller inte ägna sig åt vandalisering. Det är inte människovärdigt.

Människan har ett ansvar att ta hand om djuren, att värna om dem. Det ligger den judisk-kristna skapelseordningens natur. Det är emot förvaltarskapstanken att missbruka de ting som man har fått givet. Men det är likväl ett missbruk av människovärdet när djurens värde lyfts över människans. Om mänskligt agerande bara är en återspegling av vad djuren gör, hur ska vi då kunna döma vad som är rätt och fel. Djungelns lag kommer råda. Då kapas grunden för rättvisa bort, och en rörelse som gör något sådant kan med rätta kallas bestialiskt

Omvändelse och sund insikt om kommunismen

Det är uppfriskande när människor som har stött en ideologi och regim, som har miljontals människoliv på sitt samvete, kommer till insikt och omvänder sig. Speciellt journalister. Gunnar Bergström som öppet försvarade Pol Pot och Röda Khmerernas regim är en av dem. SvD skriver om hans återkomst 30 år efter att han som ung maoist, övertygad om att Röda Khmerernas styre skulle leda till ett rättvist och klassfritt samhälle, besökte landet på regimens inbjudan.

Han återvände nu för att be om ursäkt. Gunnar Bergström anordnar även en fotoutställning från sin supportresa på 1970-talet med namnet "Living hell", som även visas i Kambodja vid hans besök.

Gunnar Bergström tvingades till insikt om folkmordet när allt fler bevis om vad
som egentligen hade pågått i Kambodja sipprade ut i och med Röda Khmerernas
fall. Sedan han insåg att han hade haft fel har han skrivit flera artiklar och
jobbat hårt för att sprida kunskapen vidare.
– Det är som att ramla ner från
en trädgren. Du måste omvärdera allting du har trott på, säger Gunnar Bergström
till AP.

Har då Bergström förvandlats till en samvetslös kapitalist och borgarbracka efter sin omvändelse? Nej, men han har kommit till en sund insikt att trots de västerländska samhällets alla brister, är det ändå att föredra före det kommunistiska med alla sina fasor. Vi borde ha förstått tidigare (publicerad 2006):

[T]ills någon hittat ett annat alternativ än det kommunistiska som hittills praktiserats, bor och lever jag hellre i detta usla klassamhälle med alla dess fel och brister, än i ett land som saknar de grundläggande mänskliga
rättigheterna att yttra sig fritt, tänka fritt, resa fritt och med en rättssäker
statsapparat.

Om bara vissa journalister, vänsterpolitiker och intellektuella kunde komma till samma insikt.

Statens medicinsk-etiska råd och Pandoras ask

Statens medicinsk-etiska råd har levererat en promemoria till regeringen som föreslår en utredning om ”läkarhjälp vid självvalt livsslut”. Ekot rapporterar att Rådet inte är enigt om att införa dödshjälp i Sverige, men en majoritet av ledamöterna stödjer förslaget. Men då Rådet föreslår utredningen trots oenighet är budskapet ändå tydligt: man vill ha dödshjälp. Jag antar att brukligt är att en sådan viktig instans inte yttrar sig i en fråga om man inte är enig. Hellre enhet än att köra över medarbetare (men den metoden har man väl tagit efter från alliansregeringen).

Den här bloggen har tidigare tagit upp Statens medicinsk-etiska råd och den problematik som väcks när där råder en ideologi om människan om alltings mått (se här). Enligt en avhandling av statsvetaren Maria Hedlund har den allmänna diskussionen i Rådet vanligen rört tekniska detaljer. Andra perspektiv som de mer existentiella dimensionerna har inte fått plats i tyckarelit utan har trängts undan. Den dagsaktuella frågan om dödshjälp är ännu ett exempel i raden där människosynen definieras av majoriteten. Utan att tänka utsätter man sig för ett sluttande plan där bara majoriteten (oavsett om den har rätt eller inte) får sätta dagordningen på den medicinsk-etiska debatten och därmed också bestämma underlaget för vad som i slutändan legaliseras. Det är så jag tolkar uttalandet från Daniel Tarschys, ordförande för Statens medicinsk-etiska råd, i Ekot:

– Det finns en majoritet i rådet som anser att man under vissa betingelser
ska kunna låta läkaren hjälpa till och det finns andra som är tveksamma eller
negativa till en sådan regel. På den här punkten ber då rådet regeringen att
utreda vidare och kanske med hjälp av Socialstyrelsen försöka få fram regler,
säger Daniel Tarschys.

Det är dock med inlindade ord som Rådet levererar frågeställningen om dödshjälp i sin promemoria . Bland annat (min markering vid längre meningar)"ett behov som sjukvården idag inte tillgodoser" och "Självvalt livslut". Visserligen lyfts frågan om patientpåverkan, men det mänskliga förståndet är inte perfekt eller tillräckligt i sig självt. Vi kan inte veta om patienten verkligen inte blir påverkad av läkaren. Ett enda fall där det "självvalda livsslutet" hos en patient visar sig inte stämma, och det inte finns någon återvändo, skulle vara katastrofalt. Och med tanke på det samhällsklimat som nu råder i Sverige, med mer depresioner, mer upplevda krav, mer ensamhet, kan man verkligen säga att de inte också är faktorer som spelar när en människa kan tänkas begära den dödshjälp, som enligt Statens medicinsk-etiska råd, så inlindat, menar att det finnas ett behov för. Har vi verkligen samvete att riskera människors liv på grund av detta?

Katolske biskopen Anders Arborelius skriver med anledning av detta tänkvärt på SvD Brännpunkt, Dödshjälp inget för Sverige:

Ett samhälle som satsar helhjärtat på vård av patienter i livets
slut­skede visar att det är ett samhälle som bryr sig om alla individer,
svaga som starka. Ett samhälle som istället tillåter läkare att hjälpa sina
patienter att ta livet av sig, är ett samhälle som signalerar att det resignerat
och gett upp arbetet för att ge alla en optimal vård.Våra lagar och beslut
reflekterar våra värderingar. Ger samhället grönt ljus till att begå självmord
när man är svårt sjuk, så reflekterar det en acceptans av självmord och att ett
liv som svårt sjuk inte är värt att leva. Vilka signaler ger det till andra
svårt sjuka? Till funktionshindrade? Till dem i livets slutskede? Till svårt
deprimerade? Vill man som svårt sjuk eller döende ta livet av sig? Är det för
att man verkligen önskar att dö, eller för att man upplever att man ligger sina
nära och kära till last? Att man som ”vård­paket” inte har något
värde.

Ett ja till läkarassisterat självmord riskerar helt enkelt bli en Pandoras ask. Det ser så vackert och attraktivt ut på utsidan, men på insidan väntar katastrof och olycka.
Sveriges alltmer tillåtande lagstiftning i medicinska avseenden visar för mig att politikernas förtröstan på Statens medicinsk-etiska "expertutlåtanden" liknar mest grekernas beroende av Oraklet i Delfi.

Friskförklaring ger inget grönt ljus

Socialstyrelsen tar nu bort sjukdomsstämpeln från bland annat fetischism, transvestism och sadomasochism. Liksom Maria Abrahamsson gör jag också tolkningen att Socialstyrelsen inte vill upplevas som fördomsfull. Telefonerna har säkert gått varma på myndigheten, då även RFSU:s kongress år 2007 antog uppgiften att verka för att den så kallade sjukdomsklassificeringen av sadomasochism och fetischism skulle försvinna. Klassificeringen handlar dock inte utesluttande om sjukdomar utan också om olika tillstånd, beteenden och sociala faktorer som kan vara anledning till kontakt med sjukvården. Men att vissa beteenden friskförklaras innebär inte per automatik att de är för den delen hälsosamma eller ens lagliga, som Maria Abrahamsson påpekar:

[B]ara för att Socialstyrelsen slutar att diagnostisera exempelvis
fetischism som en sjukdom betyder inte det att fetischister får ge utlopp för
sina lustar hur och på vad som helst. Mannen som i våras skapade rubriker därför
att han upprepade gånger hade haft sex med cykelsadlar, fälldes senare av
domstol för ofredande och skadegörelse. Ägarna till de nerkletade sadlarna och i
vissa fall sönderskurna däcken kände sig med all rätt som brottsoffer. Även om
sadomasochismens galjonsfigur Hans Scheike och hans harem i och med
Socialstyrelsens beslut är sexuellt friskförklarade så dömdes han till sex års
fängelse för att i sexuellt syfte ha misshandlat unga kvinnor som var på
sommarläger hos honom. ”Upprumpning” som Hans Scheike kallar misshandeln på sin hemsida.

Enligt Socialstyrelsens generaldirektören, Lars-Erik Holm, vill myndigheten därmed understryka att det här är beteenden som inte är sjukdomar och inte heller är perverst. Alltså: den som vill ha hjälp med till exempel sin fetischism göre sig icke besvär.
Men transsexualism, exhibitionism, voyeurism och pedofili då? Det är beteenden som stannar kvar i klassificeringssystemet. Socialstyrelsen verkar anse att detta inte är fördomsfullt och de beteendena ska därmed fortsättningsvis "sjukdomsstämplas". DN rapporterar varför:

Och de [transsexualism, exhibitionism, voyeurism och pedofili] kommer inte att tas bort i ett senare skede, enligt Lars-Erik Holm.
- Jag tror inte det. Transsexualism behöver vara kvar för att kunna
genomföra könsbyte i sjukvården och de övriga är kriminella handlingar som
skadar andra, säger han.

Det är alltså inget sjukdomsargument som generaldirektören åberopar, utan ett i sak juridiskt skäl. Utifrån sin egen argumentation finns det i så fall inget som hindrar att friskförklara även dessa övriga beteenden, hur avskyvärt till exempel pedofili än är. Men här återkommer ändå varningen: Friskförklaring ger inget grönt ljus åt vilka beteenden som helst.

Granska genusforskningen!

Maria Abrahamssom i Svd:

Universitetsledningen konstaterade att professor Eva Lundgren inte kunde beslås
med att uppsåtligen ha ägnat sig åt vetenskaplig ohederlighet. Däremot hade
man”identifierat flera allvarliga problem”. Lundgrens genusforskning ”led brist
på kritiska reflektioner”. Om hennes mest sensationella forskarrön, det om
rituella övergrepp på barn som sedan grävdes ner i skogen, skriver granskarna
att ”den kritiska och reflekterande forskarrollen har upphävts.” Bi Puranens
konsulttjänst åt Försvarsmakten kan ha kostat skattebetalarna 100 miljoner
kronor innan hennes värdegrundsprojekt (läs genus) avslöjades som en väldigt
dyrbar form av politisk korrekthet.Den bedräglige jämställdhetshandläggaren på
­näringsdepartementet beviljade sig själv nästan två miljoner kronor till
påhittade genusprojekt innan ­någon märkte ­nå­got och fick stopp på
eländet. Genom att omvandla Feministiskt initiativ från parti till
folkrörelseorgan kunde Gudrun Schyman kvittera ut 400000 riksdaler i genusbidrag
för att folkbilda om feminism i väntan på nästa val. Sist ut av bidragsaffärer
med blinkande genusvarning är Bam Björlings vidlyftiga skötsel av
Kvinno­forum.

...behövs det sägas mer?

Den Schymanska fundamentalismen

Förre Vänsterledaren Gudrun Schyman, numera talesperson och EU-kandidat för Feministiskt initiativ, hävdar i GP att fundamentalistiska religioner stärker sin ställning i Europa. Det är från "den romersk-katolska kyrkan, andra fundamentalistiska protestantiska riktningar eller från en fundamentalistisk tolkning av islam" som hoten kommer ifrån. Debattartikeln kan på många sett ses som Schymans manifest inför kandidaturen till EU-parlamentet.

Det finns religiösa företrädare som använder sin position i enlighet med
mänskliga rättigheter och jämställdhet. Men oavsett detta måste grunden för vår
samhällsbyggnad var sekulär, samhällets institutioner ska stå fria från all
religiös påverkan och inblandning

Förrutom just hennes egen livsåskådning förstås! Samhällsbyggnaden ska givetvis stå öppen för påverkan av ett parti och en person vars ideologi menar att alla män epitet som svin, anbefaller död åt familjen och utövar diverse härskartekniker. Används begrepp som fundamentalistisk, fascistisk och hot mot demokratin om en så luddig beskriven meningsmotståndare är steget inte långt ifrån osynliggörandet, förlöjligandet, dubbelbestraffandet och påförandet av skam och skuld. Eller vad sägs påståendet om att "det politiska och religiösa utövandet diskriminerar systematiskt minoriteter och kvinnor, direkt eller indirekt" när man inte gillar en motparts åsikter?

Extreme Islam Makeover

Saudiarabien leker religionsfrihetlig förkämpe. Igår onsdag (den 12 november) samlades ledare från hela världen för den av Kung Abdullah och Saudiarabien sponsrade FN-konferensen med inriktning på religionsdialog och att förbättra Islams image (Financial Times skriver om det). Människorättsorganisationen Human Rights Watch kommenterar den två-dagar långa konferensen som äger rum i New York:

"Det finns ingen religionsfrihet i Saudiarabien, ändå önskar kungadömet att
världen lyssnar till dess budskap av religiös tolerans", sa Sarah Leah Whitson,
Mellandöstern-direktor vid Human Rights Watch. "Dialogen borde vara där religiös
intolerans är störst, och det inkluderar Saudiarabien."

Det är förmätet att ett Kung Abdullah kommer till FN för tala om respekt för andra religiösa åskådningar när man inte lyckas med det på sin egen hemmaplan. Religiösa minoriteter förföljs och dödas som aldrig förr i Mellanöstern. I Saudiarabien är det Wahhabismen, som räknas som den mest extrema formen av Islam, som är den dominanta religionsinriktningen i landet. Den tillåter ingen religionsfrihet och är det som formar terrorister som Usama Bin Laden. Om Kung Abdullah vill förbättra Islams image och hålla på med religionsdialog, bör han göra en Extreme home makeover.

Kung Abdullah borde praktisera det han predikar.

Public Service-pengar till smuggelsprit

Resumé intervjuar SVT:s kommunikationsdirektör Helga Baagøe om den uppmärksammade händelsen då en anställd vid SVT tog en av företagets bilar för att på arbetstid åka och köpa alkohol i Tyskland. Han fick in 17,4 liter sprit, 93 liter vin och 103 liter starköl i bakluckan.
Smuggelspriten såldes sedan till självkostnadspris på en fest för dokusåpan "Riket". Därmed bröt de inblandade i festkommittén mot alkohollagen. Den 11/11 dömdes de i Malmö Tingsrätt. Fyra anställda fick 100 dagsböter på 350 kronor. Mannen som körde bilen fick 12 500 kronor i böter. Att det handlar om ett lagbrott som finansierades av Public Service-avgifter är rätt så tydligt.

Men personen som handlade spriten körde SVT:s bil på arbetstid och fick
dessutom reseersättning?
– Personen hade rätt att disponera en bil. Det är det många som har på SVT
och det är inget vi vill reglera.

Efter ett sådant allvarligt felsteg säger SVT:S kommunikationschef att man inte vill förebygga ytterligare lagbrott av liknande karaktär. Det är sanslöst!

Statens medicinska tyckarelit

”Varför är de svenska väljarna mer oroade över genmodifierade grödor än de är bekymrade över medicinsk genteknik”. Det är Smålandspostens ledarsida som ställer den retoriska frågan med anledning av att statsvetaren Maria Hedlund presenterat sin avhandling "Demokratiska genvägar". Frågan är väl värd att ställas i vårt allt mer självcentrerade samhälle. För jag menar att frågan fungerar som en sorts spegelbild på på våra egna egon. Den medicinska gentekniken utgår från att människan är alltings mått. Om stamcellsforskningen kan bidra till at jag får ett bättre liv, så varför inte, resonerar vi. Det är inte ofta som vi stannar och funderar på att vi faktiskt håller förvandla människokroppen till en reservdelsbank. Oron för de genmodifierade grödorna handlar inte om att grönsaker blir i grund och botten konstgjorda. Det får de gärna bli. Så länge de inte är till skada för oss.

Varför lyfts då inte de existensiella frågorna, som har med stamcellsforskningen och gentekniken att göra, in i debatten? Enligt Maria Hedlunds avhandling har denna marginalisering en tung orsak till grund: I stor utsträckning litar politikerna i stor utsträckning på en liten grupp "experter", bland annat kring det prestigefyllda Statens medicinsk etiska råd, uppger Smålandsposten.

Debatten har aldrig lämnat det slutna rummet. Och även om Maria Hedlund
konstaterar att det funnits andra synpunkter och att större perspektiv då och då
har stått på agendan har diskussionen vanligen rört tekniska detaljer. Andra
perspektiv som de mer existentiella dimensionerna har inte fått plats.

När endast tekniska detaljer har legat som en huvudfåra för eliten är den teknokraktiska agendan inte långt borta. Vetenskapen landvinningar tillåter, då ska vi göra det. Oavsett moraliska och existensiella bromsar. Det är samma perspektiv som präglade rashygienen som blev så populärt i början av 1900-talet. Självklart finns det säkert en del moraliska avväganden, men när upptäckarlusten förstärks av de enorma möjligheter sätts den moraliska kompassen inte sällan ur spel. Och avvikande åsikter förringas och omyndigförklaras.

Så har en expertdriven process lett till att den medicinska expertisen har
fått som den velat. Sverige har fått en jämförelsevis tillåtande lagstiftning,
utan någon större debatt vare sig i medier eller i riksdag. Och den som tyckt
något annorlunda anklagades för övrigt av tidigare forskningsminister Leif
Pagrotsky för att ”sätta käppar i hjulet” på ”osakliga, religiösa och
känslomässiga” grunder. Om någon trodde att expertstyret skulle ha lett till att
”konservativa” krafter från universitet, kyrka och ämbetsmannavärld haft en
återhållande verkan på utvecklingen har den alltså fått helt fel.

Så fort någon lyfter fram en avvikande syn på människovärdet och forskningen, är den rådande tyckareliten kvick till att fälla omdömen som förringar dennes ståndpunkt. Därför är det märkligt att, som Smålandsposten avslutar, att när det ställs frågor om riskerna med genmodifierade grödor, så är det ingen som blir anklagad för att vara ute på ”osaklig, religiös och känslomässig grund”. Det visar att EU-bestämmelserna om gurkors utseende är mer viktigare än fostrets rätt till liv.

När bidragsmissbruket blir politiskt korrekt

Stiftelsen Kvinnoforum fick över 150 miljoner kronor för behjärtansvärda ändamål. De sades arbeta med socialt utsatta tjejer i Stockholm, ryska offer för trafficking och aidsdrabbade i Zambia. Men SvD:s och Tv4:s avslöjande om de ekonomiska förhållanden på Kvinnoforum visade att samtidigt som pengarna inte räckte till så anlitade vd:n Bam Björling sitt eget företag för skattefinansierade uppdrag. Ledaren i Norrköpings Tidningar (NT) gör en intressant analys av varför de ekonomiska oegentligheterna på Kvinnoforum inte uppdagades tidigare, utan stiftelsen fortsatte vinna sympati och stöd.

Kanske har många också stirrat sig blinda på vad Kvinnoforum sagt sig vilja
göra, snarare än vad organisationen gjort. Uppföljningen har varit usel. Kanske finns det bidragsgivare som efter någon tid också fattat misstankar. Men att slå larm blir detsamma som att underkänna det egna bidragsbeslutet tidigare. Då är det enklare att försöka avveckla bidraget i tysthet...
Att Sida slösar bort pengar är vi i och för sig vana vid. En del har alltså gått till Kvinnoforum och fiaskon i Ryssland och Zambia.

NT stämplar oegentligheterna som ett politiskt korrekt missbruk. Självklart var det ett behjärtansvärt arbete, och vem ville inte stödja det. Men att inte Sida gjorde en genomgående uppföljning är som att skjuta sig själv i foten. Nu har miljoner skattepengar som var öronmärkta att gå till att hjälpa trasiga människor ur misär spolats ner i toaletten. Bara för att Kvinnoforums arbete passade rätt i tiden.



Det som är politiskt korrekt i dagens samhället behöver med nödvändighet inte vara något dåligt, men det får aldrig innebära ett fritt passerkort förbi kontrollapparaterna. Ideologi får aldrig trumfa sanning. Men när detta görs, då händer det som NT konstaterar - att slå larm, och därmed erkänna att man hade fel, strider mot ett ideologiskt bidragsslöseri. Istället för att erkänna sitt ansvar, vilket är det inger förtroende, mörkar man. Man kan alltid hoppas att Sida lär sig av detta.

Detta mörkande och undlåtenheten att ta sitt ansvar är tyvärr inget som är förbehållet de stora organisationerna utan genomsyrar hela samhällsbygget. Därför måste ansvarstagandet börja i samhällets mest grundläggande beståndsdel - familjen. Och det vinner vi alla på.

Ordning i leden, enligt Ohly

Avsikten att krympa religionsfriheten lyser igenom i Lars Ohlys kommentar om vigselrätten kontra vigselplikten när han i dag mötte riksdagsjournalister och förklarade att han är emot civiläktenskap i nuläget:

Därför har vänsterpartiet gått samman med miljöpartiet och socialdemokraterna om
en motion som innebär att det är upp till vigselförrättaren att avgöra om
han/hon vill viga homosexuella.
- Men på lång sikt vill vi ändra detta, sa han, om frivilligheten

Här är det tydligt att han ämnar ta steg mot en inskränkt religionsfrihet. Att i första fall tillerkänna rätten att inte behöva viga samkönade par, till att i nästa fall tvinga pastorer och präster att göra detta, är bara dåligt. Mycket dåligt. Hellre då att ta ifrån kyrkorna vigselrätten och skapa civilrättslig registrering och lämna tillbaka äktenskapet till Kyrkorna. Men Ohly verkar i likhet med Reinfeldt vilja styra över de religiösa samfundens ceremonier och teologi.

Fritt fram för svenska sexualbrottslingar

Svenskt rättsystem behöver ryka upp sig. Detta får inte hända. Ekot rapporterar om att anmälningar om att svenskar som förgripit sig på barn utomlands ytterst sällan leder till något åtal. Det visar en kartläggning av sexualbrott som Stockholms universitet har gjort. Ecpats generalsekreterare Helena Carlén pekar på en av de möjliga förklaringarna.

– Det verkar finnas ett inbyggt motstånd. Handlar det här om ett brott som
har begåtts utomlands så uppstår så många tekniska svårigheter att man lägger
ned det innan man ens försöker. Och jag tror att det finns en risk att det
ligger ett mått av rasism här. Det är inte lika viktigt. För om vi vände på
steken och berättade för våra politiker att varje år kommer personer från
andra sidan jordklotet och förgriper sig på svenska barn, så tror jag att
reaktionen skulle vara helt annorlunda.

Enligt Carlén är osynliggörs sexualbrotten utomlands. De är inte lika viktiga som de som görs här hemma. Budskapet som det svenska rättsväsendet då skickar till sexualbrottslingarna är tydligt: Fritt fram att förgripa sig på barn utomlands. Slutsatsen i rapporten från Stockholms universitet är likadan: i praktiken är det straffritt att åka utomlands och ge sig på barn sexuellt.

Enligt vice chefsåklagaren Marianne Ny beror problemet på dåligt samarbete med polisen i andra länder, men att skjuta ifrån sig kritiken hjälper inte barnen.

Hur ska människor kunna få respekt för lagen om inte brottslingar ställs inför rätta och fälls? Och vad gör vi med de oskyldiga barn vars liv har förstörts av återkommande sexualbrottslingar, som kunde ha fällts om fallen hade setts som lika viktiga som de som sker i Sverige?

Al-Qaeda och det skoningslösa användandet av småbarn

Dett gör mig rasande, från Times online:

A 13-year-old girl became Iraq's latest suicide bomber today, killing four
people at a security checkpoint in the town of Baquba. / En 13-årig flicka blev Iraks senaste självmordsbombare vid en checkpoint i staden Baquba.

Förutom flickan dog fyra män, inklusive en ledande sunnimuslimsk milisman, i attacken, som ägde rum mot en checkpoint i Baquba, som var bemannad av sunnimuslimer som tillhör den grupp som leder kampen mot al-Qaeda. 15 civila personer skadades i attacken. Trots amerikanska och brittiska militärers åtgärder för att stävja terrorismen börjar man nu använda de mest svagaste av alla - barn. Inget tycks vara heligt i de fundamentalistiska islamisternas kamp, förutom kampen själv. Att använda barn för sin avskyvärda sak är fegt och rått. Man måste dessutom fråga sig hur barnens föräldrar resonerar kring detta. Antingen är det kidnappade barn eller så är det deras föräldrar som är så förblindade av sitt eget hat att de sänder ut sina egna barn i döden. Det är skamligt. Det är fruktansvärt. Det går inte att beskriva. Att svenska röster sedan sitter stillatigandes i denna fråga när barn alltmer börjar utnyttjas för terrorverksamhet är oacceptabelt.

För ungefär en månad sedan ägnade Svenska kyrkan en konsert "till stöd för palestinska i israeliska fängelser", utan att belysa att det i de flesta fall rör sig om tonåringar som har indoktrinerats från visst palestinskt håll till att användas som “barnsoldater”. När kommer upprördheten för de som drabbas av denna vanvettiga terrorism och agerandet mot rekryteringen av barn till att bli terrorister?

Dawkins kovändning

Ibland kommer framförs påståenden av de mest oväntade personer. Det är sådana gånger man hajar till och känner sig tvungen att sträcka efter den där föreställda fjärrkontrollen och spela tillbaka bandet. På den brittiska kolumnisten Melanie Phillips blogg på The Spectators hemsida läser jag följande påstående på engelska:

A serious case could be made for a deistic God.

Det är ingen annan än Richard Dawkins, en av de största religionskritikerna i vår tid och författare till bästsäljande Illusionen om Gud, som nu menar att man kan argumentera för en gud (som dock inte är engagerad i sin skapelse), och fortfarande vara intellektuell hederlig.
Här gör Richard Dawkins verkligen en kovändning. Det är samma person som menar att tro på Gud är lika med tron på tomten. Nu går han emot sina egna kategoriska påståenden. I Illusionen om Gud (Leopard förlag) skriver han:

"Tyvärr är det knappast mer sannolikt att han [den deististiske guden] existerar
eller någonsin har existerat. Gudshypotesen är onödig i alla dess former" (sid.
66).

Och

"Evolutionen är något helt för sig genom att den verkligen förklarar varför
företeelser finns som annars skulle vara så osannolika att de i praktiken inte
kunde finnas." (sid. 81).

Enligt Dawkins är hans slutsats "i det närmaste dödsbringande för gudshypotesen". Men nu verkar det som om mannen som en gång för alla ville begrava Gud, väcker honom tillbaka till livet, när han faktiskt menar att en deistisk Guds existens kan hävdas med säkerhet.

Det var på den debatt som ägde rum den 21 oktober i Oxforduniversitetets naturhistoriska museum, mellan Dawkins och den kristne Oxfordmatematikern John Lennox, som den kände ateisten fällde kommentaren.
Melanie Phillips fick dessutom en liten pratstund med Richard Dawkins där han, hellre än att tro på Gud, var mer öppen för teorin om att livet på jorden hade skapats av utomjordisk intelligens(!). Det var nå't nytt. Författaren som menar att Bibeln är en sagobok, tycker att det är mer rimligt att utomjordingar (som själva måste ha en orsak) står bakom universums tillblivelse än Gud. Det börjar närma sig ett djupare personligt problem än ett rent vetenskapligt. Handlar inte den vanligaste kritiken mot Guds existens om vad som orsakade Gud? Nu tycker han att den förklaringen är okej, så länge det inte handlar om Gud (som är oskapad - har alltid funnits).

Kristallnatten 70 år

I dag är 70 år sedan ägde startskottet för ett av Europas värsta brott mot mänskligheten rum: Förintelsen. Kristallnatten, Kristallnacht, Night of Broken Glass. Må namnet på natten mellan 9 och 10 november aldrig falla i glömska. Under kvällen och natten mellan den 9 och 10 november 1938 förstördes hundratals synagogor över hela Tyskland och tusentals judiskägda affärer vandaliserades och plundrades. Judiska begravningsplatser skändades. Runt ett hundratal judar mördades och tiotusentals fördes till koncentrationsläger. Skulden för händelsen gavs åt judarna av naziregimen, som tvingade judiska organisationer att betala ett enormt skadestånd. De ersättningar som kom försäkringsbolag konfiskerades, och judiska affärsägare beordrades att städa upp efter förstörelsen så att gatubilden kunde återställas.

Mellan 5 och 6 miljoner judar och drygt en halv miljon romer, samt över hundratusen andra "oönskade", miste livet i Förintelsen.

Det var inte enbart tyskarna som bar ansvaret. Detta är en skam på hela Europas samvete. Vi kunde ha talat ut mot detta. Agerat mot detta. Vem vet, kanske även förhindrat detta. Men majoriteten valde att stillasittandes tiga. Förlåt oss.

Minnesstunder hölls under dagen i Sverige, Österrike, Tyskland och Israel. Påven talade också om Kristallnatten och om sorgen som lever kvar (se här)

Kristallnatten räknas också som Förintelsens ideologiska startpunkt. Men naziideologin har djupare rötter än så. Charles Darwins teori om det naturliga urvalet, att den som är bäst anpassad överlever, var en viktig inspirationskälla till detta fasansfulla projekt. Socialdarwinismen, som syftar på att tillämpa Darwins idéer på samhällsbygget, var en logisk konsekvens av den världsbild som presenterades i Om arternas uppkomst. Detta utvecklas i boken Vem tänder stjärnorna? av Per Ewert, lärare, skribent och fellow vid Claphaminstitutet.

Evolutionsmodellen kunde ju inte gälla bara i förhistorisk tid, utan borde kunna
användas även i det moderna samhället, resonerade man. Det vore dåraktigt av
människan att försöka ändra på de inneboende principer som gällde i alla andra
delar av naturen. Enligt denna tanke fanns det därför ingen anledning att ge
speciell hjälp åt människor med sämre förutsättningar att lyckas i samhället.
Bättre då att satsa på de friska och starka. På dem som var bäst lämpade att
föra vidare sina egenskaper till kommande generationer.

Den mest spontana reaktionen till ett sådant resonemang förtjänar inget annat än ett fördömande. Det är ovärdigt att en människan tänka så, tycker vi. Men ändå. Detta är den logiska konsekvensen om ens världsbild grundar sig på kampen om överlevnad. Därför är det rent ut sagt märklig av vissa ateister att fördöma teorin om intelligent design som människofientlig. I Europarådet förklarades det att teorin, som i folkmun blandas ihop med kreationism är ett hot mot de mänskliga rättigheterna. Frågan är om inte historien lär oss att det kan mycket väl vara det motsatta?

Hur långt har wahhabismens hjärntvätt nått?

Om inte den islamistiska fundamentalismen stävjas kan det otänkbara hända att dess anhängare får mer makt här att genomdriva sin extrema agenda än vad de har i den muslimska världen. Orden kan lätt uppfattas som ett utfall av västerländsk islamofobi. Ni vet, den där åkomman som brukar förekomma bland liberaler, kristna och diverse mörkermän. Tvärtom. Varningen kommer från Mohamed Omar, författare och chefredaktör för den muslimska tidskriften Minaret som i dag skriver på Svd Brännpunkt om wahhabismen, som sägs ha format Usama Bin Ladens tänkande, och som söker fäste här i Sverige: Islamistisk sekt hjärntvättar barn.

Många muslimer, inklusive jag själv, är djupt oroade av denna utveckling.
Wahhabiter infiltrerar föreningar och skaffar sig positioner som de använder för
att hjärntvätta våra barn och ung­domar. Muslimer har ofta inte tillräckligt
med kunskap och självförtroende för att stå emot wahhabiternas propaganda. Man
är även rädd för dem på grund av deras hårdföra metoder och tuffa retorik. Det
är framför allt muslimernas ansvar att på alla sätt hindra wahhabismen från att
skaffa sig större inflytande i våra församlingar och organisationer. Om vi inte
gör något idag kommer vi att ångra oss i morgon. I västvärlden har wahhabiterna
funnit jungfruliga jaktmarker, förvirrade och rotlösa tonårspojkar utan stadig
grund i islam som faller offer för deras hjärntvätt.

Det är bra att en sådan artikel från muslimskt håll. Det visar att man tar saken på allvar. Samtidigt är behovet av detta uttalande oroväckande.
Redan sommaren 2005 kunde SR:s Kaliber avslöja att att islamiska friskolor och församlingar i Sverige blir erbjudna finansiering av wahhabitiska organisationer och rika muslimer i Saudiarabien. I utbyte för de medel för delas följer särskilda krav: De vill äga moskén och bestämma vem som ska vara imam för att ha kontroll över moskén.
Ett exempel var al-Salam-skolan i Örebro som fick 150 000–200 000 kronor i månaden från en wahhabitisk missionsstiftelse. Detta ledde till att skolminister Jan Björklund år 2007 satte stopp för dolda ekonomiska bidrag till friskolor - allt skulle redovisas.

Det är nu tre år sedan wahhabismens infiltrering i muslimska församlingar och friskolor uppdagades, och om den fortfarande pågår, vilket Mohamed Omars artikel förutsätter, kom debattartikeln inte en dag för sent. Men sedan måste man fråga: hur långt har wahhabismens infiltrering nått och hur många unga pojkars liv har den redan förstört?

Frikyrka hjälpte utvisningshotad mamma

För sex år sedan flydde Emily Collins, 31, från Nigeria tillsammans med sina två döttrar för att de skulle slippa könsstympas. Igår morse togs beslutet av migrationsverket att de skulle få stanna. Döttrarna slipper stympning - får stanna i Sverige

Emily Collins, 31, och hennes två döttrar får stanna i Sverige. I går fick
hon beskedet, efter att ha kämpat i över sex år.
- Jag hoppade och skrattade när jag fick veta. Jag ska fira hela helgen,
säger hon till Expressen.

En stor del av engagemanget för Emily Collins ligger hos medlemmarna i frikyrkan Betaniakyrkan, som var först med att arbeta för att Emily och hennes döttrar skulle få stanna. Tillsammans med lokalpolitiker anordnade man demonstrationer, bostad, etc. Faktum är att engagemanget för flyktingar och invandrare är genomgående bland frikyrkor i Sverige. Vissa församlingar är bland de mest integrerade sammanhangen i Sverige - det finns självklart undantag, men det är ändå så att frikyrkokristna är bland de som mest står upp flyktingars rättigheter.

Regeringschism pga Reinfeldts linje

I dag tillkännager 9 moderata riksdagsledamöter att de ställer sig bakom kristdemokraternas linje med en civilrättslig lösning:

Utifrån ett offentligt perspektiv handlar det strikt om att ge tvåsamheten
en uppsättning rättsregler utan att blanda sig i en namn- och
etikettsdiskussion. Samtliga samfund fråntas dagens vigselrätt som är en rest av
en försvunnen statskyrkotid på samma sätt som även borgerliga vigselförrättare
avskaffas. Allt som har med ceremoni eller religiös inramning att göra överlåts
på just det civila samhället inom ramen för egna föreningstraditioner eller i
enlighet med egen gudsuppfattning. En sådan lösning skulle skapa förutsättningar
för samexistens. Att tycka olika är i grunden inte en svaghet utan en av det
öppna samhällets styrkor.

Statsminister Fredrik Reinfeldts beslut att inte accepetera kristdemokraternas förslag ter sig ännu märkligare. På en plenifri vecka till och med, samt i skuggan av USA-valet. Det känns ytterst medietaktiskt från statsministerns sida. Få se hur nyhetsprioriteringen ser ut nästa vecka. Men det verkar blåsa upp till storm, och det mullrar redan.

Här är scenariot: Regeringen är splittrad. Det finns tecken på att Göran Hägglund ställdes inför ett ultimatum om att antingen hoppa av regeringen eller låta riksdagen besluta om frågan, även det nu dementeras. Samtidigt anser KU-ordförande Berit Andnor (s) att Reinfeldts hantering av frågan kan strida mot grundlagen, och ämnar ta upp saken i konstitutionsutskottet. Till Ekot säger hon:

– Jag är nog fundersam på om det här verkligen är överensstämmande med andan i regeringsformen. Jag tycker man devalverar regeringsmakten genom att agera på det här sättet.

Inget annat beslut i Sveriges riksdag ska ha fattats på det här viset tidigare. Inte ens FRA-frågan skapade sådan schism i regeringskansliet. Varför gör Reinfeldt sig allt detta besvär med splittringstendenser till och med i sitt eget parti. Det hade varit betydligt enklare att beslutat om en civilrättslig lagstiftning. Då hade han sluppit all bråk och uppståndelse.

Enligt de 9 riksdagsledamöterna från moderaternanågon har man inte haft någon mer ingående diskussion om äktenskapsfrågan sedan förra årets partistämma med beslut i Gävle. Hur väl etablerat är Reinfeldts riksdagspassning inom det egna partiet egentligen, kan man undra. Givetvis är det bara spekulationer men det verkar som om statsministern har agerat lite som maverick i denna fråga. Är det för att han anser att frågan har redan har en så stor upplutning i riksdagen, och därmed vill bespara alliansen att behöva ta beslutet?

Jag håller med analysen på Bengts Blogg:

Om det nu är som man säger, att det finns en bred parlamentarisk majoritet,
varför i hela världen gör man då inte ett grundligt förarbete och enar sig
tillsammans med opositionen om ett gemensamt gediget förslag, väl politiskt
förankrat både i riksdagen och hos befolkningen?

Men ett grundligt förarbete lär det inte bli. Enmansutredarens Hans Regnér ytliga arbete är det som gäller i ett av de mest populistiska och ogenomtänkta lagstiftningarna i Sveriges historia.

Liberalisering och mänskliga friheter

En av mina kollegor, Mats Tunehag, skriver en intressant kommentar i dagens Världen idag där han tar upp den internationella människohandeln och dess orsaker. Obama och bistånd ingen lösning

Vi vet att arbetslöshet skapar högriskområden för trafficking och gör
människor sårbara för människohandlarnas vidriga bedrägerier. Att skapa riktiga
jobb är därför en avgörande faktor i förebyggandet av trafficking.

Hur lyckas man skapa riktiga jobb för att förebygga människohandeln? Även om den kan kantas av bekymmer pekar Tunehag på den framkomliga vägen:

Ser vi framåt och globalt så ser vi att företagare och entreprenörer behövs
alltmer. Men vi behöver också en ekonomisk politik som främjar frihandel, nya
företag och nya jobb. Det kommer ut cirka två miljarder människor på
arbetsmarknaden de närmaste 20 åren. De behöver jobb. De flesta av dessa
arbetssökande bor i länder där arbetslösheten redan nu är hög; 20, 40 eller 60
procent saknar en tillräcklig inkomst för att försörja sig och sina
familjer.

Här är det viktigt att problematisera verkligheten. Oftast får storföretagen beskyllningar för utnyttjande av arbetskraft, och självklart menar jag att man ska kämpa för humanare arbetsförhållanden, men att bojkotta företagen är nog inte den bästa lösningen. För vad händer vid bojkott? Jo, efterfrågan minskas vilket följs av att folk måste avskedas, vilket leder till situationer där människor luras in i människohandeln som offer i tron att de ska få jobb.

Förrutom arbete som kan förebygga människohandeln utgör demokrati ett verktyg mot människohandeln. Detta tydliggörs i årets upplaga av Trafficking in persons (TIP) report som ges ut av amerikanska State departement utgör.

En vibrerande demokrati är den bästa garantin för mänsklig värdighet och respekt
för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer,
inklusive kvinnor, barn, prostituerade människor, och invandrare, som är
några av de sårbara befolkningarna känsliga för trafficking.

Majoriteten av de länder som TIP-rapporten listar som de som gör minst i kampen mot människohandeln är som att rada upp världens hel- eller halvdiktaturer: Kina, Iran, Syrien, Kuba, Zimbabwe, Ryssland, etc. Under tiden som de länder som gör mest är västerländska/europeiska demokratier (även om de givetvis inte är helt perfekt i alla avseenden).


Här kommer jag in på litet sidospår, men som säkerligen berör många. Man kan fråga sig om stöd åt den demokratiska processen att föredra för att uppnå mänskliga fri- och rättigheter samt arbete och rättstat? Det finns problem med detta synsätt som inte ofta kommer upp till ytan.
I boken Future of freedom, menar Fareed Zakaria, redaktör på Newsweek, att för att uppnå mänskliga fri- och rättigheter måste demokrati vara det sista steget i en frihetlig process. Demokratiska val är ingen universallösning. Tittar vi på Hitler-Tyskland, så vet vi vilka fasansfulla konsekvenser demokratiska val kan få. Istället behöver talar han om en liberalisering (i enlighet med ordet klassiska betydelse). Zakaria exemplifierar med några östasiatiska länder: Sydkorea, Taiwan, Thailand och Malaysia, som regerades av militärjuntor och enpartisystem innan de följde en väg enligt det europeiska mönstret: Kapitalism och rättsstat först, och sedan demokrati.

Dessa regimer liberaliserade ekonomin, rättssystemet, religionsfriheten och
resefriheten, och sedan, årtionden senare, höll fria val.... De mesta tredje
världen-länder som utropade sig till demokratier omedelbart efter deras
oberoendeförklaring, medan de var fattiga och instabila, blev diktaturer inom
ett årtionde.

Även om de ovannämnda länderna inte är perfekta i alla avseenden, är de ändå på god väg, och långt mycket bättre länder att bo i än de hel- och halvdiktaturer som nämns längre upp.

Men liberalism är heller ingen universallösning. Man måste titta djupare än, på det underliggande kulturella tankemönstret. Liberalisering är bara ett verktyg. Den måste fyllas av ett innehåll med starkare substans. Detta är där kristendomen kommer in, vilket har gjort den europeiska kontinenten till vaggan för demokrati och frihet. Det är vårt kristna arv som inte bara fungerar som en moralisk kompass och fundament, eftersom människan har sin värdighet i att vara skapad i Guds avbild (alla alternativa förklaringar förminskar helt enkelt människans värde), utan också som förklaring till den mänskliga drivkraft - Gud är skapare, och vi är skapade i Hans avbild.

Många liberaler missar detta, trots att den klassiska liberalismens förgrundsfigurer var kristna. Utan sitt kristna innehåll blir liberaliseringen i slutändan håglös och egoistisk: Det är MINA friheter och rättigheter som räknas. Inte gemenskapen. Traditioner blir reflexmässigt ogillade som förtryckande, äktenskapliga plikter anses hämma fria sexuella uttryck, noterar statsvetaren David T. Koyzis i Political visions and illusions.

Att männisskor är skapade för att leva i gemenskap är en sanning som
liberalismen har svårt att förstå. På samma sätt, har liberaler det svårt att
erkänna att människor kan vara under legitima plikter och andra förhinder som är
omöjliga går att minska ner till deras frivilliga samtyckande.

Självklart går det inte att generalisera om människor. Det är alltid så att vi brukar agera tvärsemot vår egen världsbild när den inte stämmer överens med verkligheten. Men jag vill ändå framhärda att det är den kristna världsbilden som ligger till grund för en fungerande rättstat med alla dess fördelar. Ytterst sätt är det från den judiskt-kristna traditionen som vi har fått idén om mänskliga rättigheter. Vilket visar sig i den mängd kristna som engagerar sig i trasiga människors liv - traffickingoffer, uteliggare, alkoholister och drogmissbrukare.

Ledande FRA-motståndare ger röst åt äktenskapet

Bloggaren Henrik Alexandersson, ordförande för det nyliberala/libertarianska nätverket Frihetsfronten och en av de ledande rösterna i protesterna mot FRA, försvarar kristdemokraterna i striden om äktenskapet på sin blogg:

Det ger lite väl auktoritära vibbar när staten går in och vrider om armen
på präster för att tvinga dem att utöva sitt ämbete på ett sätt som en del av
dem inte anser går ihop med den "heliga skrift" som är meningen med hela
föreningen. Om staten tvingar religiösa samfund att "svika sin lära" och ändra
sin verksamhet – har vi då verkligen religionsfrihet i vårt land?

Liberalerna verkar fatta vad det hela riskerar att komma att handla om: Religionsfriheten. Kristdemokraternas förslag med registrering av samlevande, vilket bland annat innebär att kyrkorna mister sin vigselrätt, beskriver han som "ett enastående liberalt förslag".

Det är så uppenbart att detta är den smidigaste lösningen. Ändå vägrar
moderaterna, folkpartiet och centern att köpa den. Statsministern börjar nu låta
så där hård i rösten igen. Det finns till och med uppgifter om att
kristdemokraterna har fått förslaget att lämna regeringen på grund av
låsningarna i denna fråga. Detta är i en situation där kristdemokraterna inte
bara har en rimlig ståndpunkt – utan även har bjudit till och erbjudit större
kompromisser än vad någon hade väntat sig. Men det struntar statsminister
Fredrik Reinfedlt i. För honom är allt som är viktigt att han får som han vill.
Mönstret känns igen från andra frågor...

Äktenskapsfrågan är en krutdurk. Redan nu ser vi den folkliga uppslutningen. Kommentarerna från Svenska evangeliska alliansen och Bevara äktenskapet pekar på att det är på väg att bli stort:

- Det är skamligt att regeringen kör över så stora grupper som ändå står
för äktenskapet. Det vi kan göra nu är att mobilisera alla de 60 000, som
skrivit under för bevarandet av äktenskapet, till att ställa sina
riksdagsledamöter mot väggen, säger Lukas Berggren på SEA.
Tillsammans med de 34 procent av Sveriges befolkning som stöder det
traditionella äktenskapet, menar Berggren att Bevara äktenskapet kan uppbåda
långt fler engagemang än FRA-frågan lyckades med.

Politisk korrekt avdramatisering på Naturhistoriska rilsmuseet

En ytterst märklig utställning kommer till stan imorgon, med ett ännu märkligare, om än ett politiskt korrekt syfte. Utställningen Rainbow animals kommer till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, som vill visa att det är vanligt med homosexualitet i djurvärlden. Svenska Dagbladet intervjuar Claes Engels, utställningschef:

– Utställningen diskuterar inte, den konstaterar. Men utställningen kan
avdramatisera den mänskliga homosexualiteten genom att visa att den faktiskt
också finns i djurvärlden, säger han.

Milt sagt blir jag konfunderad av utställningschefens svar. Min spontana fråga till Naturhistoriska riksmuseet blir då när man ämnar stå värd för en utställning där man vill avdramatisera incest, våld, dödande, kanabalism, etc. bland människor genom att visa att det också finns i djurvärlden. Tanken är naturligtvis vulgär och fruktansvärd, men den väcks ändå när det budskap som Rainbow animals verkar vilja förmedla är att man kan berättiga ett beteende bara för att det förekommer i djurvärlden. Antagligen har Naturhistoriska riksmuseet hittat en ny nisch. Avdramatisering, heter det i utställningschefens mun. Med ett allför politiskt korrekt syfte, menar jag.

Reinfeldts äktenskapsultimatum?

Kan detta verkligen vara sant? KDU-ordföranden Charlie Weimers om Bakom kulisserna i äktenskapsfrågan:

I måndags ställde Fredrik Reinfeldt därför Göran Hägglund i praktiken inför ett
ultimatum. Antingen går du med på att riksdagen röstar igenom utredarens förslag
eller så får Kd lämna regeringen.

Vad hände med att sammanhållningen och alliansens motto om att alla regeringspartier ska vinna? Politikerbloggen minns mötet i Bankeryd, ett år före valet, där Maud Olofsson talade om hur bra de fyra partiledarna samarbetade och vikten av sammanhållning.

- Ska vi klara en uppgörelse måste alla se ut som vinnare, sade
c-ledaren.

Riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus (kd) konstaterar i ett pressmeddelande, där han kommenterar passningen av äktenskapsfrågan till riksdagen, att Reinfeldt därmed har försatt sig i en allvarlig situation.
- När statsministern nu valt att köra över en alliansbroder, har han samtidigt bäddat för att själv bli överkörd av oppositionen som nu helt kan diktera lagstiftningens utformning. Restalliansen – m, c och fp – är ju mindre än opposition. Det statsministern gjort i dag är att han har lämnat över äktenskapsfrågan till oppositionen, vilket jag ser som mycket allvarligt inte minst då oppositionspartierna redan lagt en gemensam motion i just denna fråga.

Försvaret prioriterar image före innehåll

Samtidigt som Ryssland ska placera ut flera missiler söder om Litauen, med en räckvid på 40 mil, och Sverige skär ner på sitt försvar är det ju för väl att de svenska resurserna läggs på andra viktigare saker. Eller hur? "Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar":

Mycket resurser läggs på att förbättra intern och extern image med olika
aktiviteter med diskutabel relevans för kärnverksamheten. Försvarsmakten satsar
resurser på Gay pride-aktiviteter, "Mission impossible"-inspirerade
reklamkampanjer, kvalitetscertifiering, genusforskning, försök att byta logotyp
och en kostsam "värdegrundsundersökning" för över 100 miljoner kronor som nu är
föremål för utredning av Konkurrensverket.

För den som vill veta mer om det svenska försvarets nedskärning, med fokus på avmilitariseringen av Gotland i synnerhet, har Världen idag gjort en specialbilaga i ämnet. Se här

Reinfeldt och relationen med kyrkan

Vilken syn har statsministern på relationen kyrka-stat efter att allianspartierna inte ville fatta KD:s utsträckta hand och passade äktenskapsfrågan till riksdagen?

Smålandsposten:

Nu kan vi få höra bröllopsklockorna ringa sommaren 2009, konstaterade
statsminister Fredrik Reinfeldt sedan han lämnat beskedet att regeringspartierna
inte kommer överens om "könsneutrala äktenskap" och därför överlämnar frågan
till riksdagen.

Bröllopsklockorna? De enda bröllopsklockor som jag känner till är de i landets kyrkor.

Reinfeldt igår i en TT-intervju:

- Min idé är att vi ska få se samkönade komma in och gifta sig i kyrkan, inte
att vi ska slänga ut heterosexuella, säger han.

Reinfeldt i DN om samfund som vill avstå från att viga homosexuella par:

Fredrik Reinfeldt tror att det med tiden blir allt färre inom samfunden som
vägrar att göra det.
- Det blir svårt att vara emot, säger han.

Utsikterna för religionsfriheten ter sig inte så ljusa med sådana kommentarer från en man som har lämnat Svenska kyrkan bakom sig.

Bevara äktenskapet vinner demokratipoäng

Sedan i fredags har allianspartiernas riksdagsledamöter mottagit hundratals mail med vädjan om att bevara äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna.

Kan man verkligen beskriva anhängare av den traditionella familje- och äktenskapssynen som hatfulla mörkermän, grottmänniskor och efterblivna idioter, givet detta?

Rolf K Nilsson (m) är snabb att jämföra mailanstormningen med
FRA-protesterna.
- Jämfört med början av FRA-protesterna är det lika
många. Men skillnaden är att i de mail som jag läst i den här frågan är tonen
betydligt hövligare. I FRA-mailen blev man både omyndigförklarad och
lakejförklarad. De här mailen är mer vädjande. Det finns minst lika mycket
anledning att ta till sig dem som med FRA-protesterna, säger han.

För skäl att fortsätta bevara äktenskapet se på Claphaminstitutets blogg

RFSL får bakläxa

Tänkvärt när till och med liberala aktörer börjar genomskåda RFSL:s totalitära ambitioner om idéklimatet i Sverige. Expressen idag: Lyssna på Hägglund

RFSL:s ordförande Sören Juvas tycker det är "fruktansvärt" och "särbehandling"
att kalla den nya lagen för något annat än äktenskapslagen...Kd:s ovilja att
kalla den nya äktenskapslagen för äktenskapslagen kan tyckas tramsig. Men det är
ännu tramsigare att som Sören Juvas kalla en lag som gäller alla för
särbehandling.

Likadant med riksdagsledamoten Fredrick Federley (c) i våras på sin blogg:

RFSL är ju en av de organisationer i landet som vill inskränka yttrandefriheten
som mest. När jag var på RFSL-kongressen här om dagen och framförde en hälsning
passade jag på att kritisera RFSL för att man vill förbjuda allt från galna
pastorer till annonskampanjer. Genom hela HBT-historien har yttrandefriheten
varit en möjlighet att uttrycka sig och komma längre i debatten. Nu vill RFSL
sitta som moraliskt överhuvud och avgöra vilka uppfattningar som är legitima.
För det är det man gör. Uppmaningar, till stöld, misshandel och mord är
förbjudet. RFSL vill dra det längre till den bisarra nivå att annonskampanjer
till förmån för kärnfamiljen ska förbjudas. Det går utför.

The Botten Is Nådd, som Timbuktu sjunger.

Man kan ju undra om RFSL som lobbyaktör ska fortsätta ha statsbidrag. I så fall bör Bevara äktenskapet få lika så.

"Kristna manliga redaktörer"?

Kunde inte släppa detta:

Vad tycker du om SVT:s metoder?
– Jag klandrar inte de tre damerna som intervjuade mig utan är kritisk till
de kristna manliga redaktörer som skickar fram dem på scenen.

Hur tänkte Carl Hamilton egentligen här om skaparna av Halal-tv? Vilka var det som faktiskt tackade nej till till serien Guds hus, om frikyrkokristna som snart sänds på TV8? Jo, SVT. Självklart handlar det om en groda från Hamilton, vilket även den bäste kan ge ifrån sig. Hade jag varit kristen man på SVT (visserligen är jag kristen och man, men sitter inte på SVT) givetvis köpt in denna serie. Saxat från Dagen igen:

Många svenskar känner ingen som kallar sig kristen. En perfekt grogrund för
såväl fördomar som nyfikenhet. Nya tv-serien "Guds hus" i TV8 hoppas kunna visa
vad som driver några helt vanliga svenskar att ta Gud på allvar.

Public Halal-tv service

Halal-tv fortsätter att konfundera i Resumés artikel om tjuvinspelningen av grälet med Carl Hamilton, då programledarna inte ville hälsa med att skaka hand. Carl Hamilton i "Det var en tjuvinspelning":

Till exempel gick jag därifrån eftersom jag tyckte att situationen var
obehaglig och aggressiv. De sprang då efter mig, att de då passade på att sätta
på sin inspelningsutrustning noterade jag inte.

Är det på detta sätt programledarna ska vrida och vända på "ofta invanda tankesätt" i Sverige, som det står i programbeskrivningen på Svt:s hemsida? Att inte visa hövlighet genom att hälsa som man bör, för att sedan göra en tjuvinspelning när personen blir förnärmad?

Vad som till synes skulle handla om Carl Hamiltons kommentarer om klassamhället, blev istället ett framprovocerat gräl. Det är ju definitivt mer smaskigt, och skapar dessutom rubriker. Det säger kanske lite grann om utveckligen av Public Service, för hur ärlig är egentligen den journalistiken när intervjupersonen inte ens informeras om han blir inspelad.

Svt ter sig nämligen mer opportunistisk med lanseringen av Halal-tv. Om Svt-ledningen nu tyckte att en reportageserie om hur djupt troende muslimska kvinnor tänker och känner inför mötet med samhället var så intressant, blir det väl dags för en serie om djupt troende kristna då? Nix. Svt tackade nej till den kommande serien Guds hus. Roger Svanell, seriens producent förklarar i Dagen om varför det blev TV8:

Vad har vi för alternativ när SVT inte vill?

TV8 visar på sann journalistisk nyfikenhet. Svt erfar ett "tvång" att vara verka mot "fördomar" som de själva riskerar underblåsa med vad som mer liknar en politisk korrekt Public Halal-tv service. Se gärna också Mao-bloggen på Axess hemsida: SVT underblåser fördomsfullt beteende

Medias olika religionsmåttstockar

Jämför de kommande religionssatsningar som inom kort sänds på Svt respektive TV8:

Svt:s satsning Halal-tv, som börjar ikväll, har diskuterats om det blir balanserat och sakligt. Kommer det att ta upp kritik av religionen, är frågan. Programledarna intervjudades häromdan i DN:

Varför heter programmet "Halal-tv"?
- I islam delar man upp saker i haram och halal. Det är till exempel haram
att äta griskött och halal att äta lammkött. Det handlar om vad som är tillåtet
och otillåtet - och det gäller även handlingar. Mest är det en ordlek; "Halal-tv" är bra och rätt tv.

Och om jag förstår rätt: "Bra och rätt tv"= Bara det Islam tillåter får förekomma. Alltså: Haram göre sig icke besvär.
Även om DN:s följdfråga inte är den vassaste, är svaret nog så talande om vad detta får för konsekvenser:

Innebär det att ni inte kommer att säga åsikter som kan kritisera eller gå
emot islam? Skulle ni till exempel kunna säga att griskött är halal?
- Nej, det kan man inte säga, säger Dalia Azzam Kassem.

Need I say more?
Och nu över till serien Guds hus som har premiär den 9 november på TV8, där ett tv-team kommer att följa några medlemmar i den kristna församlingen Centrumkyrkan i Sundbyberg. Metro skriver om programmets innehåll och inriktning:

För att utmana församlingen har TV8 via facebook castat ett gäng ateister,
sökare och tvivlare som ska ingå i en grupp ledd av en Stanley Sjöberg där de
får lov att diskutera och ifrågasätta.

Gruppen som Stanley Sjöberg kommer leda är en Alphagrupp, en sorts introduktionskurs i kristen tro, som praktiskt alla kristna församlingar anordnar. Där är alla välkomna att lyssna på ett föredrag och diskutera, ge kritiska synpunkter och ställa vilka frågor man än har. Och detta kommer sändas i tv. Så gör man bra och intressant religionstv.

Även om det är två olika mediekanaler som producerar de två programmen, är det ändå ett talande exempel på medias olika måttstockar på religioner. Islam är en intressant och exotisk religion som inte ska ifrågasättas. Kristendom ska ifrågasättas. Jag menar naturligtvis inte att kristendomen inte ska få diskuteras eller ifrågasättas, det tål den, eller att religiösa programledare är sämre än icke-religiösa. Det det handlar om är naturligtvis att media behöver få rätsida i sin behandling av olika religoner.

Genusteorins tolkningsföreträde

Sydsvenskans ledare tar upp planen att införa genuscertifiering på Lunds universitet där tanken är att undervisningen ska underordnas genusteorins världsbild. Fritt fram att tänka korrekt

Det enda som inte ”problematiseras” och som det inte finns anledning att
”reflektera över” tycks vara genusteoriernas hegemoni som sådan. Att dessa
tankegångar fått fast fotfäste vid ett av landets främsta lärosäten är illa. Att
de totalitära dragen tycks undgå universitetets ledning är värre.

Diskussion om blivande rektor Per Erikssons kristna tro förefaller vara en "red herring" eller ha inspirerats av det fejkade Albanienkriget i filmen Wag the dog. Rädslan att Eriksson kristna tro skulle påverka universitets inriktning verkar helt enkelt varit obefogat i ljuset av att genusperspektivet riskerar få tolkningsföreträde. Man får helt enkelt fråga sig om genusteorin tål ifrågasättande. Det är i alla fall inget som jag sett, men jag vill gärna bli motbevisad.

Vurmen för ideologisk och religiös kitsch

I dag skriver jag i Världen idag om den populärkulturens kapning av ideologier och religion (samt lite vice versa), Ideologiskt och religiöst kitsch. Här kommer ett udrag som behandlar modevärlden:

Är då den populärkulturella reduceringen av revolutionsikoner något att
applådera? Kan man släta över en t-shirt med Che Guevara-tryck eller en keps med
en kommuniststjärna? Jag köper att det inte alltid är ideologiskt motiverat.
Snarare en vurm för det kitschiga. Men naivt är det. För vad betyder symbolerna
för dem som levt i ofrihet och förtryck under dessa?

Det förvridna ärlighetsklimatet

Min gamla kollega Felicia Svaeren kommeterade häromdagen i Världen idag Skillnaden mellan vulgär och ärlig om vissa kändisars behov av att vara ärliga, dvs hänge sig åt vulgära påhopp. Det handlar så klart om den senaste tidens debatt om Katrin Zytomierska utfall i Idol, samt hennes exmans, Alex Schulmans, "spontana ärlighet" om människor de stöter på.

Alex och Katrin är inte ensamma, men de är typexempel på något slags förvridet
ärlighetsklimat som råder i Sverige i dag och som anses vara häftigt. Inget är
heligt och inget är fult att säga. Att människor blir ledsna och sårade är bara
grädden på moset.

Jag har tidigare kommenterat här på bloggen den tystnadskultur som finns kring traditionella begrepp. "Mamma, Pappa, Barn" och "Får man mamma komma hem" ska tabubeläggas, under tiden som det vulgära och grova ska förbli allmänt gods (se här).
Detta förvridna ärlighetsklimatet, som Felicia skriver, innebär att det offentliga samtalet riskerar urholkas på medmänsklig respekt. I dag är det inte ovanligt med grova personpåhopp i offentliga debatter. Människor blir baktalade, samtidigt som falska leenden visas upp likt tunna filmkulisser. När människor blir sårade pga denna "ärlighet" får de skylla sig själva. De ska ju tåla ärlighet, tänker man. Istället är det en mobbingkultur som breder ut sig och det är vi, som konsumerar denna aptitretande smörja, som är den påhejande folkhopen. De konsekvenser som följer av detta är inte sällan krossade självbilder och sargade identiteter.

Är det barn vi dödar?

Jag kan inget annat än rekomendera Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare Stefan Gustavssons analys av den senaste tidens abortdebatt på SVT, i nya programmet Annas eviga , samt i tidningen Dagens artikelserie där en sjuksköterska intervjuas om abort som vardag. Se Stefans inlägg på CredoAkademins blogg här och här.

Speciellt bra är analysen av Hanne Kjöllers (ledarskribent på DN) och Marcus Birros (poet och författare) utgångspunkt för frågan om embryots, fostrets, barnets egen status i Annas eviga. Är det barn vi dödar, lät programledarens fråga.

När Hanne Kjöller fick ordet var hennes svar följande: ”Det är ju så att det
finns en juridisk term för när ett embryo blir ett foster och när ett foster
blir ett barn … Ett foster eller ett embryo är inte en människa i lagens mening.
Alltså definitionen för mig är den som finns i svensk lagstiftning. Alltså att
ett barn är ett barn i vecka 27 eller när det föds utanför kroppen och kan andas
själv.”

Den logiska konsekvensen med ett sådant resonemang formuleras av Stefan i en följdfråga:

Vad innebär ett sådant synsätt i 1930-talets Tyskland eller i Sydafrika från
1948 till 1990-talets början? Hanne Kjöller skulle självklart svara att det var
vidriga raslagar som måste kritiseras. Nästa följdfråga blir då: Definitionen av
människans status i tysk eller sydafrikansk lag måste bedömas och kritiseras.
Varför gäller det inte svensk lag? Varför räcker det att bara utgå från
lagstiftningens definition av människan här?

Enligt samma logik som Kjöllers var det alltså rätt av regimerna i Tyskland och Sydafrika att upprätthålla raslagarna, som var fastslagna i deras lagstiftning.

Marcus Birro gav ett mycket sympatiskt intryck, samt en hel del bra kommentarer. Däremot pekar Stefan ändå på inkonsekvensen i hans utgångspunkt, för vad som bedömdes vara ett barn, som enligt honom låg i att föräldrarna hade tolkningsföreträde.

[H]ans hållning [är] lika godtycklig som Hannes Kjöllers: ”Det är en fråga vi
bör ställa till föräldrarna, de har tolkningsföreträdet.” Barnets status är
beroende av föräldrarnas möjlighet och föräldrarnas känslor.

Om föräldrarna till ett barn anser att barnet inte har mänskligt värde, även när det är fött, vad ger mig då rätten att kritisera dem för en avskyvärd människosyn? Det är ju föräldrarna som har tolkningsföreträde.

Sätt dessa förhållningssätt i relation till Mats Selanders (ordförande i Människorätt för ofödda) utgångspunkt och bedöm själv vad som anses vara den mest rimligaste av de tre:

Programledaren höll upp en bild av ett” åtta veckor gammalt embryo” och bad om
kommentarer. Frågan gick först till Mats: ”Varför är det här ett barn, enligt dig?”
Mats svarade: ”Därför att det biologiskt är en människa, det har två mänskliga föräldrar, det har ett typiskt mänskligt DNA, det är en biologisk organism som tillhör arten homo sapiens. Det är en människa; en människa under utveckling, men det är det många som är, under utveckling och ibland under avveckling, men det avgör inte vår mänsklighet, hur utvecklade vi är. Det är en liten människa.”
Mats Selanders utgångspunkt var biologin.

Abortdebatten har verkligen skärpts till. Det är bra. Samtidigt håller jag för pannan när personpåhopp äger rum, vare sig det är från båda håll i debatten. Författaren Anna Ekelund som medverkade i Svt:s Debatt i ämnet för några veckor ger en tydlig illustration från programmet, i krönikan Stoppa skyttegravskriget bland feministerna, som inte nådde tv-tittarnas öron:

"Hade jag haft en kniv hade jag stuckit den i honom", hör jag någon väsa i
publiken, riktat mot MRO-ordföranden och abortmotståndaren Mats Selander. Vi har just diskuterat abort i Debatt i SVT.

En sådan inställning är inte värdigt ett samhälle som stoltserar med sina demokratiska värderingar och agerar världsamvete. Skärpning i debatttonen.

Får man be mamma komma hem?

I Sverige är toleransen rådande. Det är en viss typ av tolerans som innebär att vissa saker inte får sägas. Det kan upplevas diskrimerande för vissa grupper. Även om vissa saker egentligen är hur normala som helst är det locket på som gäller. Speciellt när det gäller mellanmänskliga relationer måste vara ytterst försiktigt. Något av det mest provocerande att säga nu för tiden är det biologiska mest naturliga relationen mellan en mamma, en pappa och ett barn. Den läxan fick aktionskommittén Bevara äktenskapet, som arbetar för att behålla nuvarande äktenslagstiftning, lära sig förra hösten. Deras reklamkampanj i Stockholms tunnelbanor orsakade ramaskri utan dess like. Att meningen Mamma, Pappa, Barn skulle väcka så starka känslor.

Samtidigt kan man med jämna mellanrum, typ nu, i tidningen Metro se annonser för en kommande erotikmässa. Inte ett knyst där. Trots att det handlar om en branch som skapar en tydlig objektifiering av kvinnor och uppmuntrar en sexualisering av samhället, är det ingen som reagerar. När till och med barn utsätts för det här skräpet, borde det få allmänna opinionen ryta ifrån. Men icke.

Nej, istället skickas Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) på Manpowers annons med en liten bebis och den tillhörande texten "Mamma kom hem..." samt en beskrivning av den moderna familjens problematiska livspussel plus en möjlig lösning. ERK menade att reklamen var en tydlig schablon av könsrollerna och både otidsenlig och nedvärderande för båda könen. Anmälarna menade att reklamen endast uppmanade mammor att komma hem och städa och passa upp. Okej... så vad är då annonserna om erotikmässor? Tidsenlig, eller? Det hjälpte heller inte att Manpower hade en annons där pappa uppmanades komma hem.

Nej, det är ju tur att ERK vet vad de ska prioritera. Och nu vet väl alla barn vad som gäller: Man får inte be mamma komma hem

Jag, en coach?

Aftonbladet går vidare i granskningen av lifecoachningstrenden. I dag är det Anna Granath och Petra Mede, aktuella med Svt:s ”Morgonsoffan” och med en parodi på självhjälpsbok, som presenterar rätt så intressanta insikter om coachningsbranchen. De har också en show i form av en låtsasföreläsning som baseras på boken där det utropas:

”Äntligen! Efter tre långa dars tuff utbildning är jag en färdigutbildad coach!”
– Man kan skoja om det, men vissa utbildningar är faktiskt inte längre än
så, säger Anna. Ändå lägger människor sina liv i kortutbildade coachers
händer.

Granath och Mede vänder sig också mot att inom självhjälpsbranschen läggs det mesta av ansvaret på individen.

Har du en taskig chef? Jobba med att hantera jobbsituationen. Är din kompis
alltid försenad? Jobba på varför du blir så irriterad.
– Ingenting sätts in
i ett sammanhäng där man talar om exempelvis samhällsstrukturer, säger Anna.
Allt handlar också om att hitta sitt rätta jag som förutsätts vara mjukt, fint
och godhjärtat – trots att människors inre jag även innehåller mindre smickrande
egenskaper som lathet och girighet.

Samtidigt påminner ju Mede och Granath om coacher de också. Samma sak med mig själv. Coacher som coachar folk att inte lägga sina liv i händerna på coacher. Känn på den insikten!

Barn i ideologisk forskning

Jag kan inte låta bli att ställa mig frågande kring genusteoretisk undervisning för barn i förskolor, nu senast framlyft i DN med rubriken Lek i skogen gör barn jämlika. Självklart är det så att barn ska fostras till att bli hjälpsamma och respektfulla individer, men något klingar oroväckande när vuxna lägger på ideologiskt bundna teorier om mellanmänskliga relationer som fortfarande är på forskningsstadiet i barnuppfostran. Förskolebarnen görs därmed till försökskaniner i en ideologisk driven forskning.

Eva Ärlemalm-Hagsér, adjunkt på Mälardalens högskola och doktorand intervjuas i DN:

– Barns egna berättelser och observationer av lek, i exempelvis skogen, kan
hjälpa oss forskare och pedagoger att förstå vilken roll miljöerna spelar i
barnens lek. Hur vissa lekar eller redskap, som bandyklubbor eller cyklar,
snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek,
säger hon.
På Fastebols förskola i Järfälla är personalen medveten om
strukturerna som ”skapar” kön/genus hos barn och vuxna. Och att de som
pedagoger, enligt läroplanen, har i uppdrag att ge varje barn ”rätten till både
utveckling och lärande oberoende av kön”.

"Könskodade", "försvårar gränsöverskridande lek", "strukturen som 'skapar' kön/genus", "rätten till både utveckling och lärande oberoende av kön".... Personligen skulle jag vilja ha dessa ord definierade för mig innan mina framtida barn kommer in en sådan förskola. Det räcker antagligen inte med att låta barn vara barn och låta dem utveckla sina egna unika personligheter, samt utifrån detta lära dem rätt och fel. Nu måste de indoktrineras i en ideologiskt driven forskning också.

Evangelium enligt lifecoachning

Trenden med lifecoachning håller i sig. Men det är en trend med många baksidor. Många bluffmakare och egofixerade "rådgivare" finns det i vårt avlånga land. Samtidigt pekar trenden på ett postmodernt symptom i vår tid - snabba genvägar till snabba resultat. I grund och botten handlar lifecoachningstrenden om att Jaget vill skapa en mer bekvämare verklighet för en själv och ens egna preferenser. Det har blivit samhällets nya evangelium. Det glada budskapet om ett bättre liv.

Aftonbladet publicerar i dag en sorglig historia om en tjej som ville ha ett bättre liv, och sökte därför hjälp hos en coach, men det hela slutade i kollaps. Coachad – till kollaps.

I februari skrev jag en krönika i ämnet lifecoachningens evangelium i tidningen Världen idag:

Nyliberalism i kristen skrud

Fixa ditt liv – det går snabbt. Så lyder evangelium enligt
coachingsamhället. Vare sig det handlar om sex, föräldraskap, karriär, dåligt
självförtroende och depression, så kan coachen hjälpa dig. Förändra ditt
tänkande och du förändrar ditt liv. ”Det enda skälet till varför man inte har
det man vill ha, beror på att man tänker mer på det man inte vill ha”, ”Välj
glädje och skapa lycka”, ”Tänk bara att du är en pengamagnet, så kommer
rikedomarna” är några av budorden.Vare sig det handlar om namnkunniga apostlar
som Kay Pollack (Så som i himmelen) och Rhonda Byrne (The Secret – Hemligheten), eller mindre kända, så har lifecoachingevangeliet slagit igenom.
Bästsäljarlistor världen över talar sitt tydliga språk. Människan vill förändra
sitt liv, och det nu. Allt blir som du önskar dig, tänk bara positivt.Tänkandet
är visserligen viktigt. Ett sant sådant. Dock kan jag inte förmå att underkasta
mig lifecoachingläran. Skälet? Det är ett hån mot sant tänkande. Och idéer har
konsekvenser. Vad sägs om påståendet att man får det man inte vill ha, på grund
av att man tänker mer på detta? Den logiska följden: De sex miljoner judar som
dog under Förintelsen får skylla sig själva. Detsamma gäller för alla som dog i
Tsunamin, annandag jul 2004. Och vi ska inte prata om Rwanda och Darfur. Kay
Pollacks mantra ”Välj glädje och skapa lycka” låter minst sagt arrogant när man
sätter det i det här perspektivet.DN-journalisten PO Tidholm beskriver
träffsäkert fenomenet med självhjälpsböcker och framgångs­coaching som
”nyliberalism i andlig skrud” och ”postmodernismens genomslag i det privata
livet”. Han menar att budskapet är att allt är upp till individen; alla kan
uppfinna sin egen identitet. ”Skapa det liv DU längtar efter” är den nya tidens
lovsång. Coachens storslagna löften har kanske främst funnit sina lärjungar i
80-talisterna. Enligt ekonomie doktor Anders Parment ser den här generationen
arbetet i första hand som självförverkligande, lojaliteten ifrågasätts och
individualismen växer.Vad som saknas är en protestantisk arbetsetik och sant
logiskt tänkande. Hårt arbete, talang, utbildning, tur och inte minst tålamod
verkar inte heller få plats i det nya evangeliet. Tidskrävande reflektion över
nya livslärdomar byts ut mot snabba lösningar och en känslomässig insikt.Inte
minst vi kristna verkar ha hakat på coachingtrenden. Vi pratar om
söndagspredikningar som lifecoachande undervisning. Vi vill hjälpa människor att
nå sina mål, säger man. Synden definieras därför om som Jantelagen, och dess
avskaffande som Frälsningen.Om vi alltid tror att vi har otur kommer vi få otur,
hävdar en annan. Omvänt betyder det alltså att om vi alltid tror att vi har tur
kommer vi att ha tur. Är det ett budskap som tilltalar en arbetslös och
ensamstående fyrabarnsmamma?PO Tidholm skulle kalla det nyliberalism i kristen
skrud. Kort sagt, vi blir våra egna gudar.

Lättkränkta myndigheter

Kränkthetskulturen börjar breda ut sig i statsapparaten. Nu senast är det Livsmedelsverket som inte tålde det oskyldiga skämtet med nyckelhålsmärkta tårtor i Delicatos reklamkampanj i Stockholms tunnelbanor. Delade meningar om tårtbråk:

Kampanjen har varit uppskattad av kunderna och belönats med det prestigefyllda
priset Guldägget. Men den senaste reklamen, där en chokladtårta har garnerats
med ett nyckelhål i florsocker, har fått Livsmedelsverket att reagera. Ordet
nyckelhålsmärkt, som är skrivet i glasyr under tårtan, är varumärkesskyddat,
menar myndigheten, som krävde att Delicato skulle dra tillbaka reklamen.

I det stora hela kan vem som helst se att det handlar om ett oskyldigt skämt. Nyckelhålsmärkningen förekommer inte i reklamkampanjen för att ge sken av att tårtorna är mer hälsosamma än andra tårtor, utan för att det just handlar om ironi. Hade syftet varit att presentera någon form av hälsotårta, då hade det varit ett tydligt varumärkesintrång om det skett utan Livsmedelsverkets godkännande och då hade myndigheten gjort rätt i att reagera. Här är det som om man inte fattar poängen. Delicatos reklamkampanj är känd för att driva med hälsohysterin och de gängse kostreglerna om vad man "får" eller "inte får" äta. Med bilder på bakverk åtföljt av texter som "garanterat fritt från fullkorn" och "har du prövat tårtmetoden?" har kampanjen till och med belönats med det prestigefyllda reklampriset Guldägget. Finns det inte bättre saker som Livsmedelsverket kan ägna sin tid åt? Tror de verkligen att folk skulle gå på skämtet eller att Delicato menade allvar med den ironiska reklamen?

Desto storsintare är Delicato som lydde uppmaningen och skickade till och med fem tårtor till Livsmedelsverket med ordet "förlåt" skrivet i glasyr. Nu får i alla fall tjänstemännen på myndigheten kalasa på tårtor till fikat. Skönt att incidenten slutade väl och att myndigheten kunde ro historien i hamn så att oskyldiga Delicatokonsumenter inte skulle tro att tårtan verkligen innebar en förbättring i kostvanorna.

Brott lönar sig då ingen vågar vittna

Behovet av en civilkuragekultur gör sig alltmer känt. Vad händer med den uppväxande generationen när föräldrar pressar sina ungdomar att inte vittna? Det är en fråga som jag ställer mig när jag läser dagens SvD om en enkät som utförts av radioprogrammet Kaliber.

Främst är det föräldrar till lite äldre ungdomar som är oroliga för repressalier
och som därför tvekar eller ibland till och med avråder sina barn från att
anmäla eller vittna.

Av 70 tillfrågade poliser var det 58 som menade de varit med om att föräldrars oro fått sitt barn att inte stå fast vid sin berättelse om brott. Enligt Mikael Jeppson på Stockholms Stödcentrum för unga brottsoffer känner föräldrarna ofta till de som begått brotten. Självklart förstår jag den oro som föräldrar känner inför att låta sitt barn träda fram som vittne pga eventuella hot. Men enligt Stödcentrum är det sällan så att det är farligt att vittna. Här ligger ett ansvar på rättssamhället att bistå familjer med information och stöd.

Något är allvarligt fel när folk upplever att de inte vågar låta sin unga vittna. De signaler detta förmedlar till ungdomarna är att det är brottslingarna som bestämmer och att de själva ska hålla käft när kriminaliteten breder ut sig. Detta är ett av de långtgående konsekvenserna i en kultur där civilkurage är en bristvara. Rättvisa blir inte skipad och kriminella lär sig att brott lönar sig då framtidens generation fostras att inte träda fram. Vad händer när ungdomarna blir vuxna? Det är frågan. Om inte åtgärder sätts in riskerar rättssamhället haverera. Risken finns att framtiden inte blir särskild vacker inför en sådan kollaps.

Oegentligheter i polisens arbete

Oegentligheter inom polisen fortsätter att uppenbara sig. I dag skriver statsåklagaren Nils-Eric Schultz och advokaten Peter Althin gemensamt på DN Debatt om grova tjänstefel som begåtts:

Sedan mitten av 1990-talet har polisväsendet i några av landets större städer,
alltför ofta i samarbete med vissa åklagare, undanhållit bevisning för domstolar
och försvarare i sannolikt hundratals fall. Medvetet felaktiga polisanmälningar
och beslagsprotokoll har upprättats. Väsentlig dokumentation om hur
provokationer och tillslag har gått till, har gömts undan eller förstörts.
Polischefer har egenmäktigt fattat beslut om provokationer som bara åklagare får
besluta om, och vittnen har gömts undan. Allt det här har skett i namn av att
polisen skyddar sina informatörer och infiltratörer. Döljer att privatpersoner
som arbetar för polisen haft avgörande betydelse för att till exempel narkotika
har kunnat beslagtas och att brottslingar kunnat gripas, åtalas och dömas. Vad
man inte framför från polisens sida, är att man därmed också döljer det som
riskerar att bedömas som egna grova tjänstefel, menedsbrott, övergrepp i
rättssak och osant intygande, i samband med den här hanteringen. Det finns inget
lagstöd för det här agerandet. Inga sekretessregler, nödregler eller ens extrema
undantag, som ger polis eller åklagare rätt att gömma undan bevisning för
domstolarna och försvaret.

Redan 2005 skrev Världen idag flera uppmärksammade artiklar om polisens illegala vapenhandel och samarbete med kriminella. Här följer ett litet klipp från granskningen av polishuset i Stockholm:

Total oordning har rått i polisens vapenförråd dit ett antal obehöriga personer
haft tillträde. Ingen kontroll över förvarade vapen har upprätthållits. Vapen
har uppgetts gå till destrueringen men behållits i förrådet. De har kunnat
lånas, de har sålts illegalt. Flera vapen från polisförrådet har dykt upp
i brottslliga sammanhang.

Se resten av artiklarna här

DO är inte alls fel ute om Gudstroende

Expressens ledarskribent Johannes Forssberg kommenterar debatten om den blivande Lundarektorn Per Eriksson (som i dag blev officiellt utsedd av regeringen) samt Lennart Sacrédeus' (kd) riksdagsfråga om åtgärder mot kristofobin i den akademiska världen. Forssberg har en del intressanta punkter om att troende inte ska förklara sin tro off-limit i den offentliga debatten. "I stället borde de sluta smussla med gud. Komma ut ur garderoben," skriver han.

Men Forssberg blandar äpplen och päron när han menar att Sacrédeus´fråga har med religionskritik att göra och att han vill lagstifta mot detta. Riktigt illa blir det när han jämför med Islamiska konferensens arbete för att jämställa religionskritik med rasism. Till saken hör att Katri Linna, som 2009 blir superdiskrimineringsombudsman, i tidningen Dagen menar att "man kan säga ganska många fientliga saker om religiösa grupper som man aldrig skulle drömma om att säga om en folkgrupp." Detta tar Johannes Forssberg som intäkt på att religionskritik förväntas bli ett favoritämne för den nye super-DO:n:

Genom att jämställa etnisk och religiös tillhörighet vill man göra
religionskritik lika off-limit som rashat.

Givetvis ska man kunna kritisera och debattera religion (helst med sakliga argument, men det är min åsikt). Men det är inte detta saken gäller. Ingen ska behöva bli diskriminerad - nekas anställning, inträde på en klubb, utbildning, etc - pga samfunds- eller religionstillhörighet - lika mycket om man är kvinna, man, invandrare, svensk, gammal, ung, heterosexuell eller homosexuell. Det är inte samma sak som kritik eller debatt kring en religion. Därför är Katri Linna inte alls fel ute. Lennart Sacrédeus är inne på samma spår:

- Att kritisera en religion är något helt annat än att en enskild medlem
ska bli ifrågasatt utifrån sin samfundstillhörighet eller livsåskådning.